Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Bettinas dotter. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bettinas dotter
sätt, hämmade kanske i viss mån
utvecklingen och utstrålningen av hennes
personlighet. Och Max var så till vida ett barn av sin
tid, som hennes främsta strävan gick ut på
personlighetskultur. Alltid åtrådde hon högre
grad av andligt liv, alltid ville hon veta mera,
kunna mera och förstå mera. Lika ivrigt som
någonsin i våra dagar en modern kvinna
ägnar sig åt yrkesutbildning och
yrkesutövning, var Max före sitt giftermål sysselsatt
med att bilda och odla sitt eget jag. Varje
möjlighet inom henne själv skulle utforskas
och användas som bidrag till en ädel
karaktär, varje medfödd talang utvidga och
fördjupa de andliga intressena, varje människa
inom bekantskapscirkeln studeras för att i ett
eller annat hänseende återverka på den egna
personligheten.
Hemmet hos modern i Berlin, där Max var
bosatt efter återkomsten från Frankfurt vid
sexton års ålder ända till sitt giftermål aderton
år senare, var synnerligen gynnsamt för sådana
levnadslinjer. Bettina hade blivit änka tidigt
och ägnade sig sedan helt åt skriftställen eller
konstnärligt arbete. Atmosfären kring henne
var mättad med intellektuella angelägenheter.
Sina unga döttrar gav hon också full frihet att
följa egna impulser och själva välja
sysselsättningar. Alla tre voro intelligenta och
mycket musikaliska. Max blev en utmärkt
pianovirtuos och hade en vacker altstämma,
som bäst gjorde sig gällande i duetter med
Armgarts starka, välklingande sopran. Alla
systrarna ägde också litterär begåvning,
kanske mest Armgart och Gisela, vilka ju
från trycket utgivit fina sagor, dikter etc.
Men även Max sysselsatte sig outtröttligt med
egen litterär produktion. Hon skrev jämte
sina stilistiskt glänsande brev och dagböcker
om vartannat poesi och teaterstycken,
uppsatser och resebeskrivningar samt en roman,
kallad Lille Lorden, som dock aldrig blev
färdig. Ej heller de bildande konsterna
glömdes. Särskilt Max hade goda anlag för
teckning, målning och dekorativa arrangemang.
Tidvis brukade flickorna von Arnim
tillsammans med sina närmaste vänner — herrar och
damer—anrätta en s. k. målarakademi, d. v. s.
de hade en ateljé i sitt hem och fingo där
regelbunden undervisning av någon framstående
konstprofessor.
Resultatet av allt detta blev för Maxes del
huvudsakligen dilettantiskt, ehuru
memoarerna vittna om utmärkt stilistisk förmåga.
Vad hon skrev, målade, tecknade eller musi-
i
Greve E du ard Oriola.
kaliskt framförde föll ofta inom ramen av den
egendomliga föreningen Der Kaffeter, en
sammanslutning av litterärt eller konstnärligt
begåvade ungdomar i Berlin på 1840-talet.
Ändamålet var att sporra medlemmarnas
produktiva förmåga. De voro förpliktade att
vid sammankomsterna, vilka ägde rum under
enkla, men noga föreskrivna former, förelägga
egna verk: dikter eller sagor, noveller,
skådespel eller reseskildringar, målningar och
teckningar, silhuetter, kompositioner etc. Dessa
arbeten kritiserades sedan gemensamt och
infördes så vitt möjligt i Kaffeter-tidningen,
vars originella nummer ännu förvaras i
grevinnan Oriolas kvarlåtenskap och således
stått professor Werner till förfogande. I boken
om henne ägnar han den kulturhistoriskt
intressanta klubben en ganska utförlig skildring,
vilken kompletteras i ett av hans tidigare
utgivna verk, Die Schwestern Bardua (Leipzig
1929). Många bland Kaffeologerna — så
kallades föreningens medlemmar — gjorde
sig sedermera kända som författare eller
konstnärer, t. ex. Hermann Grimm, Emanuel
Geibel, Marie von Olfers, Ottilie von Graefe
m. fl. För Max von Arnim utgjorde arbetet i
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
