Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Bettinas dotter. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beatrice Z a d e
Kaffeterns tjänst visserligen endast ett
moment av personlighetsutvecklingen, men det
faktum, att hon från början till slut innehade
platsen som klubbens president, d. v. s.
ordförande, bevisar hur högt hon just som
personlighet uppskattades inom den illustra kretsen.
I Berlins sällskapsliv spelade Max en stor
roll, både vid hovet och i societeten för
övrigt. Släktförbindelserna, framför allt
justitieminister Savignys hem, och Bettinas
ryktbarhet gjorde, att Arnims alltid hade ett
vittomfattande umgänge. Max blev mycket omtyckt
och firad. Hon ägde oräkneliga vänner, både
manliga och kvinnliga, och lärde känna nästan
alla sin samtids och sitt lands betydelsefulla
eller beaktade personer. Många utlänningar
med namn och rykte trädde också i närmare
eller flyktigare förbindelse med henne, dels
under hennes långvariga resor, dels i Berlin.
Hennes memoarer äro ett sannskyldigt
uppslagsverk för den som intresserar sig för
1800-talets berömdheter.
Allra värdefullast blir emellertid boken som
bidrag till Bettinalitteraturen. Där fyller den
i själva verket en lucka. Helt naturligt för
resten, ty ingen kan ju ha känt denna
gåtfulla kvinna så intimt som hennes egen dotter,
isynnerhet som Max icke blott hade sitt
egentliga hem hos modern ända till sitt
giftermål, utan också under de återstående åren av
Bettinas levnad tidvis dagligen var
tillsammans med henne.
Grevinnan Oriola har inskränkt sig till att
skildra Bettina som mor och människa. Om
författarskapet eller förhållandet till Goethe
yttrar sig däremot dottern knappast alls. Det
är man enbart glad åt, då ju litteraturen
därom redan är så gott som oöverskådlig. Men
om Bettina som mor har man hittills varit
föga underrättad ur direkta källor. Ändå har
hon alltid blivit på det skarpaste klandrad i
sitt förhållande till make och barn, icke minst
i den svenska litteraturen. Malla
Montgomery-Silfverstolpe, som vintern 1825—26 ofta
sammanträffade med Bettina och var fylld
av beundran för hennes konversation och
idéer, tadlade i alla fall mycket, att »en mor
till sex barn ej i dem hade nog för hjärta och
verksamhet». Och professor Werner
Söderhjelm sade i sin recension av min Bettina-bok
bl. a. följande: »En mor som gett sin man sju
barn och icke någonsin erfarit en rätt
moderskänsla — det kan ju lika litet kallas
naturligt som det är sympatiskt» (Svenska
Dagbladet, 23/9 1917).
Så länge dotterns anteckningar voro okända,
var denna uppfattning traditionell och kanske
på visst sätt befogad, ty Bettinas sätt att
uppfostra sina barn och umgås med dem var helt
olika det på hennes tid allmängiltiga. Barnen
Arnims uppfostran gick snarare i den nu
brukliga stilen, d. v. s. utan tryckande tvång
och föreskrifter i det alldagliga och med
hänsynstagande till de ungas egen vilja. Denna
så mycket omtalade frihet, vilken flickorna
Arnim åtnjöto, berodde enligt grevinnan
Orio-las framställning icke på likgiltighet eller
bekvämlighet från Bettinas sida, utan på
»hennes orubbliga tro, att det goda hos människan
endast kan utveckla sig i frihet». Hon gjorde
icke barnen till medelpunkten i sin tillvaro,
avgudade dem ej och skämde ej bort dem,
men när de verkligen behövde sin mor, ägnade
hon dem den ömmaste vård och omsorg.
Dottern ger flera exempel på hennes
kärleks-fyllda förståelse för deras barnsliga misstag
och bekymmer. Det långa samlivet mellan
mor och döttrar, sedan dessa vuxit upp, blev
helt enkelt idealiskt, försäkrar Max. Det
grumlades aldrig. Förhållandet liknade
närmast det som brukar råda mellan en äldre och
några yngre systrar. Någon hemlighet hade
de aldrig för varandra.
Nej, utan moderskänsla var säkerligen icke
Bettina. Endast den som själv erfar och ger
varm kärlek kan vinna sådana känslor av
tillgivenhet, aktning, beundran och vördnad
som de vilka inspirera grevinnan Oriolas
skildring av mor och hem. Dessutom besjälades
Bettina av djup ansvarskänsla gentemot sina
barn. I alla viktiga frågor behöll hon
bestämmanderätten. Hennes åsikt och råd blevo
alltid avgörande även för de vuxna
familjemedlemmarna.
Hennes vilja, säger Max, var för oss en obetingad
auktoritet, en tvingande makt. Jag var vid tiden
för min förlovning med Oriola trettiofyra år
gammal. Vi systrar hade för länge sedan fått egna
inkomster, ja egna tjänare och kunde väl gälla som
självständiga. Men ändå darrade jag av rädsla i
Wiepersdorf, innan min mors samtycke hann
anlända från Berlin.
Max var den enda av systrarna som gifte
sig före Bettinas död (1859). Både Armgart,
sedermera grevinna Flemming, och Gisela,
sedermera Hermann Grimms maka, voro långt
förut förlovade, men läto fästmännen vänta
för att få stanna hos sin sjukliga gamla mor.
Den som läst Maxes levnadsminnen måste
medge, att resultatet av Bettinas uppfostran
blev glänsande. Alla hennes barn utvecklade
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
