Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Bettinas dotter. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bettinas dotter
sig till karaktärsfasta och präktiga människor.
Åtminstone för Max, troligen för dem alla,
lyste moderns snille och frisinnade
världsåskådning, hennes intellektuella inställning
och längtan efter allt stort och skönt som
strålande ljus över levnadsvägens alla
sling-ringar. Den bild grevinnan Oriola ger av
människan Bettina är kanske på sätt och vis
en skönmålning, ty den tiger alldeles med de
frånstötande drag, som onekligen funnos hos
denna svårgripliga natur. Men porträttet är i
alla fall ytterst värdefullt såsom produkten
av blodets instinkt, av intim bekantskap med
modellen och av ärlig strävan att förstå det
äkta och bestående hos en stark personlighet.
Max bestrider, att Bettina varit en inåtvänd
»blåstrumpa», som endast brydde sig om sina
fantasier och sina böcker. Nej, säger dottern,
vår mor var också praktiskt anlagd. Hon
kunde laga mat, tapetsera väggar och väva
tyger, ja hon kunde allt. Om hon ej ofta
sysselsatte sig med praktiska angelägenheter, var
det emedan hela det yttre livet, bostad, kläder,
och föda, ja gods och guld syntes henne vara
av ringa betydelse i jämförelse med andliga
värden. Max skildrar även moderns begåvning
för alla konstarter, hennes hjälpaktioner till
förmån för politiskt eller socialt undertryckta,
hennes oförskräckta kamp för frihet och
människorätt, hennes välgörenhet i det tysta och
förakt för skvallerhungrigas omdöme. Med
ett ord: dotterns Bettina-bild återger bättre
än något annat det storslagna, djupa och ädla
hos denna märkliga kvinna.
Själv ägde grevinnan Oriola varken
Bettinas snille eller hennes imponerande
handlingskraft. Men mycket av moderns medkänsla för
betryckta och olyckliga hade gått i arv till
henne. Som änka ägnade sig »excellens Maxe»
på det mest uppoffrande sätt åt militär
sjukvård under krigen 1866 och 1870, och ända
till sin död deltog hon aktivt i det inom Berlin
organiserade välgörenhetsarbetet.
Sin förnämsta uppgift " fann grevinnan
Oriola på äldre dagar liksom under ungdomens
glada år i umgänget med människor. Som
ingen annan förstod hon att roa och uppliva,
trösta och råda. Vid hovet, i den stora kretsen
av släkt och vänner, bland konstnärer och
litterärt folk, överallt var hon välkommen
och uppskattad. En i sanning oemotståndlig
charm måtte ha utgått ifrån henne. Ännu
B et ti na von A mim. P astell av
Karl Arnold. 1853.
leva personer som känt henne. De beskriva
entusiastiskt det livliga, uttrycksfulla
minspelet i hennes fint mejslade anletsdrag,
tjusningen i hennes melodiska stämma, blicken
som lyste av godhet och värme, den friska
doft av glädje och intresse som strömmade
fram ur hennes ord i varje samtal.
Schleier-macher yttrade som bekant en gång, att Gud
måtte varit vid särskilt gott lynne, när han
skapade Bettina. Den store teologen skulle
kanske, om han levat tillräckligt länge för
att få se Max von Arnim som fullvuxen, i
stället ha sagt: Bettina och hennes dotter.
Den fängslande boken om grevinnan Oriola
med sina plastiska skildringar från svunna
dagar och sitt rika bildmaterial skall säkert
ge den kulturhistoriskt intresserade läsaren
varaktig behållning. När jag kom till sista
sidan och lade den ifrån mig, måste jag tänka
på följande sanna och vackra ord av Bettina:
Att minnas innebär mycket mera än att
komma ihåg vad man upplevat. I minnets
förvandling blir det som skett till andlig
upplevelse — blir oändligt — blir känsla och
tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
