Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Trots marionettplastikens tvångströja röjde
spelet glimtar av den Lindbergska
instruktionens animerande förmåga. Priset togs,
betecknande nog för detta slags opera, av
talrollen Crispins innehavare, Edvin Adolphson,
den ende som slapp agera marionett och med
tydlig förtjusning begagnade sig av sin
undantagsställning. Maskulint tjusig och smidig som
en florettklinga, utvecklade skådespelaren en
vältaligt avrundad plastik. Och utan att
klav-bindas av den ofta även för honom
tempobe-stämmande musiken framsade han sina
repliker med det mest förledande kanaljeri.
På Konserthusteatern roade främst Doris
Nelson som Donna Sirena —- »en
personifikation av kokottegoism och societetskråmande»,
som Carl G. Laurin skrev i denna tidskrift.
Gertrud Pålson-Wettergren gjorde vad som
stod i hennes förmåga —• och det är inte så
litet — men mot tonsättarens humorfria
behandling av sångpartiet måste även hon ofta
kämpa förgäves. Bättre ställt var det för
paret Leandro—Silvia, alias Einar Beyron—
Helga Görlin, som fått några av operans
kan-tabla nummer sig beskärda och gjorde dem
rättvisa. Hon var vederbörligt änglaljuv, med
en tillsats av det där viljemedvetna som röjes
i hennes svar då faderns bestämmanderätt i
giftermålsfrågan kommer på tal: »Jag alltid
skall lyda min pappa om det passar min
mamma och mig.» Beyron var inte bara en
skön sagoprins, men lyckades också avvinna
sina marionettrörelser ett självironiskt
avväpnande drag av förste tenorälskare som
förfogar över blott ett fåtal gester. Emile
Stiebels Polichinela hade den av namnet
påkallade groteska Kasperfysionomien, som blev
ganska kusligt skrämmande när han av Crispin
suggereras att utföra de om hans antecedentia,
galärslavstiden, påminnande roddarrörelserna.
Som Kaptenen var Conny Molin vid premiären
svårt besvärad av heshet, men när hans parti
senare övertogs av en ny man, Arne
Sunne-gårdh, märktes att röstkondition ej gjorde
mycket till eller ifrån. Vad Kaptenen och
Värdshusvärden — Leon Björker hade att
sjunga var med den för dem i allmänhet
gemensamma muttrande deklamationen något
musikaliskt tämligen likgiltigt. Bättre
tillgodosedd var då Harlekin — Simon
Edward-sen med sitt mer kantabla gnällande såsom
den i en opera-buffa oundvikligt stupide
poeten. En täck och näbbig Colombina var
naturligtvis Hjördis Schymberg, som fick
utföra några verkliga fioriturer i slutet av
Mark nåden i Sorotjintsy. Gertrud
P åls o n-W etter gr en som Chiwrja.
sitt eljes i ordets egentliga mening
konstbesynnerliga solo i tredje aktens början.
Det av värden som partituret likafullt
rymmer syntes väl tillvarataget av
föreställningens dirigent, Herbert Sandberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
