Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimsted t
»Att ära minnet av dem, som genom sin
livsgärning bidragit till den mänskliga
odlingens framsteg, är lika mycket en skyldig
tacksamhetsåtgärd åt snillet och förtjänsten
som en lärdom och uppmuntran för samtid och
eftervärld.» Citatet är ej hämtat från något
sekelgammalt i någon akademi uppläst
äreminne. Det utgjorde den med fetstil satta
ingressen till en i operaprogrammet publicerad
historik, som fortsatte med orden: »Ett
exempel härpå utgör operans nyinstudering i
januari av Francis Aubers ’Den stumma
från Portici’.» Detta framförande har, för att
tala ett mindre högstämt språk, varit en av
de s. k. reprispremiärer varigenom Operan
vidmakthåller sin betydelse som ett åt
konstartens mer eller mindre betydande verk ägnat
mer eller mindre levande museum. Under det
gångna spelåret har det givits fransk opera
vid samtliga föreställningar som i mer egentlig
mening kunnat kallas repriser: »Manon»,
redan i augusti, »Afrikanskan» och »Louise»
i oktober samt så »Den stumma från
Portici».
Äldst i raden och oftast framförd är Aubers
Den stumma från Portici, vars Parispremiär
1828 inledde en ny epok i den »stora» operans
historia. För dåtida publik, som fått nog av
Spontinis ledsamt pompösa stil, kändes det
som en sensation med ett verk där ett
revolterande folk fördes fram på scenen och kören
gjordes till en viktig bärare av handlingen.
Aubers succés på serians område står alldeles
enstaka inom hans produktion, och för en
senare tids åhörare jävar den ej
uppfattningen att tonsättaren, som bland sina
förnamn även räknade ordet Esprit, lever mindre
föråldrad kvar i sina komiska operor, främst
då »Fra Diavolo». Ett helt musealt intryck i
sämre mening gör den till det furstliga
kärleksparet Alfonso och Elvira knutna, kyligt
artificiella musiken. Mestadels förbleknat,
emellanåt schwungfullt trivialt, endast glimtvis
riktigt tändande, såsom när uvertyrens
allegromotiv åter storma fram, verkar numera de
stora finalernas revolutionära patos, som en
gång satte sinnena i brand. Men alltid finns
där ett antal nummer som räcka till för
knytandet av en alltjämt friskt doftande
melodibukett, såsom forna tiders potpurrier ibland
kallades: de båda genom körmedverkan
stegrade barcarollerna,
G-durkavatinan(»slummerarian») samt de rytmiskt eldiga danserna,
främst boleron och tarantellan. Därtill
komma -— men ej heller mycket mer — de ut-
trycksfulla små melodramerna vid Fenellas
uppträdande.
Den närmast föregående reprisen av år
1919 ägde sitt överraskningsmoment, i det
att en tidigare torftig och dammig uppsättning
då avlöstes av en fräsch dekorativ utstyrsel
samt Harald André satte sin signatur på den
fullständigt nya regin. Kvar från denna till
mitten av 1920-talet givna inscenering voro
Thorolf Janssons nu delvis något bleknade
dekorationer, och Harry Stangenberg som
regissör tycktes väsentligt bygga på sin
företrädares arbete, utan att i de upprörda
folkscenerna riktigt nå upp till
originaltappningens musserande verkan. Liksom i fråga
om andra under den Forsellska regimen
restaurerade operor kunde i ett avseende
konstateras en avgjord förbättring: återgång till
originalversionen, bestående i att onödiga och
för sammanhanget störande omkastningar i
både akt- och scenföljder hade avlägsnats.
Mest påtaglig var nyinstuderingen i
musikaliskt avseende, tack vare Leo Blecb, som på
nyåret åter inledde ett dirigentgästspel. Hur
blankpolerat klingade inte den gamla
paraduvertyren och vilken svikt över de Auberska
rytmer, som ställvis liva även detta partitur.
Som alltid hade kören varit föremål för denne
kapellmästares särskilda omsorger, som
nogsamt sörjde för en mellan alla styrkegrader
växlande nyansering, ej minst lydande
Ma-saniellos maning i barcarollen: »Pécheur, parle
bas.»
Martin Öhman, som redan vid föregående
repris, alternerande med David Stockman,
framställde den neapolitanske fiskaren och
upprorsledaren, var vid sitt gästuppträdande
i detta parti ej vid bästa vokal disposition,
något som särskilt gick ut över den i sin
skenbara melodiösa enkelhet svårutförda
slummersången; dessförinnan hade han dock med
mycket av sin vanliga röstcharm sjungit sin
barcaroll samt bidragit med élan i den till
detta nummer anslutna frihetsduetten.
Med-sångaren här, Leon Björker, gav en
verkningsfull Pietro, såsom komplement och motsats
till Masaniellos mänskliga upprorspatos
levandegörande den brutale revolutionären med
dolsk uppsyn och mustigt basklingande
föredrag. »En av de fatalaste operaroller som
finns», skriver Personne i sin teaterhistoria
om Alfonso och berättar om Olof Strandberg,
som när han tilldelats partiet absolut vägrade
utföra det, om han inte fick alternera med
Julius Gunther som Masaniello. Säkert kändes
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
