- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
371

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Opera- och konsertkrönika

det hårt för David Stockman, som tidigare
innehaft det mer eftertraktade partiet, att
nu agera den furstlige träbocken. Men kanske
det kunde vara honom till någon tröst att
Hjördis Schymberg inte hade det mycket
roligare som den med en del koloratur
braverande Elvira. Den stumma själv, Fenella,
i vars roll ofta setts skådespelerskor, hos oss
bl. a. Elise Hwasser och Emelie Högqvist,
utfördes vid den av mig bevistade
föreställningen av premiärdansösen Maj Landfeldt, som
med talande mimik antydde åtminstone en
del av det fantastiskt detaljerade innehållet i
textens för henne gällande parenteser. Den
charmanta dansösen kunde dock med avund
snegla mot sina kamrater, som fingo utföra
verklig, av den danske balettmästaren Sven
Aage Larsen skickligt inövad dans.

Någon gång, åtminstone vart tionde år, kan
väl en operascen äga rätt att »ära minnet»
även av Giacomo Meyerbeer, vilkens oftast
här givna, mest typiska och konstnärligt
starkaste verk, »Hugenotterna», senast togs
upp för ett decennium sedan. Att det någon
gång, åtminstone var femtionde år, stickes
emellan med exempelvis Afrikanskan, kanske
också skulle kunna försvaras. Försvunnen
från spellistan sedan slutet av 1880-talet,
blev denna nu en nyhet för flertalet åhörare.

Sin sista seger som den av Auber
inaugure-rade historiskt-romantiska operans obestridde
härskare under mer än tre decennier vann
Meyerbeer med den postumt, 1865 i Paris
givna »Afrikanskan». i 25 år hade han planerat
och arbetat på detta verk, ständigt plågande
Scribe med förslag till nya textändringar.
Ändå fick han ej ge det den slutgiltiga
formning som hans operor brukade få först vid det
av honom själv i månadtal ledda febrila
inövningsarbetet.

Att försöka sig på någon Ehrenrettung för
»Afrikanskans» libretto vore förspilld möda.
Liksom i andra Meyerbeerverk har det
»historiska» inslaget, här representerat av
Vasco da Gama, blott ingått en löslig
förbindelse med kärlekshistorien. Och den store
upptäcktsresanden kastas, såsom det redan
vid operans tillkomsttid anmärktes, mindre
mellan två världsdelar än mellan två kvinnor
(Inez och Selika), av vilka han alltid älskar
den med vilken han just befinner sig ensam.
Blott sjungande marionetter äro både han
och Inez, hans portugisiska tillbedda. Mer

Afrikanskan. Scen ur tredje akten.

verkligt liv finns det hos paret Selika—Nelusco,
naturbarnen som också föra med sig en fläkt
från exotiska länder. i det hela påkallar
emellertid ett verk av detta slag den
inställning som Hermann Abert rekommenderat
genom präglandet av termen »musikopera»:
texten i sig själv saknar där litterärt värde,
tjänar blott som bindemedel för de enstaka
musikstyckenas stora känslobilder,
samtidigt som den ger tillfälle till sceniskt
effektfulla tablåer.

Berlioz kallade »Hugenotterna» för en
musikalisk encyklopedi, som kunde fylla 20
operor med livskraft. Lika superlativt skulle
ej den av en sjuttioåring komponerade
»Afrikanskan» kunna berömmas, men nog vittnar
även den om en musikalisk potens som borde
kunna väcka många senare komponisters
avund. Liksom i Meyerbeers övriga
huvudverk spelar orkestern en om Wagner
varslande självständig roll, och dess för sin tid
djärva färger ha än i dag ej förlorat sin
lys-kraft. Finalerna med sina ensemblers och
körers samfällda dynamik äro alltjämt
slagkraftiga, även om senare tiders åhörare ej
kunna undgå att med ett småleende erinra
sig Offenbachs parodiering av vissa bålstora
låter. Av sällsamt högtidlig skönhet är körens
åkallan av de indiska gudarna. (Med Afrika
hade »Afrikanskan» ju endast att göra i det
allra första textutkastet, och enligt Meyer-

371

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free