Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimsted t
»Manon», vars musik ej blott är trånsjukt
smäktande och elegant. Flerstädes finner den
toner även för äkta lidelse, låt vara att också
den återges med den för Massenet
karakteristiska melodiska sötman. »Elles charment le
cceur en charmant les oreilles!»— detta Manons
svar på Des Grieux första hälsningsord kan
tillämpas på många sångfraser där. »Gammal
nummeropera» bör »Manon» ej heller kallas,
även om den med finess omhuldar sådana till
opéra-comique hörande former som romansen
och kupletten. I jämförelse med Gounod och
Thomas märkes här en uppluckring av den
musikaliska formen, delvis betingad redan
av de många genom akterna löpande
erinringsmotiven, som ibland även bli
ledmoti-viskt omformade. Själva den melodiska linjen
vill krympa ihop hos Massenet. Men denne
finner en annan resurs i sin ytterst
språkkänsliga sångdeklamation, sin behärskning
av konversationsstilen. Hur lyckligt de båda
elementen, diktion och sång, ibland förenas,
visar särskilt övertygande det berömda stället
»N’est-ce plus ma main», denna ur tonfallet
födda melodi.
Även »Manon» iscensattes senast av Harald
André, vilkens accentuering av festliga
utstyrselmoment bidrog till att framgången blev
åtminstone större än vid Stockholmspremiären
1896. De vid förra reprisen nya dekorationerna
hade inte nu förlorat sin lyster; deras signering
med Thorolf Janssons namn måste dock
förvåna den som betraktar scenbilderna från
Parispremiären, reproducerade i Louis
Schneiders luxuösa Massenet-monografi. Ragnar
Hyltén-Cavallius förfuskade ej detta
Watteau-skimmer över Cours-la-Reine-tablån som
påkallas av den mästerligt pastischartade, till
Lully och Rameau anknytande balettmusiken.
En passus som särskilt tydde på den nye
regissörens hand var den till prästseminariets
mottagningsrum förlagda tablån med de kring
den sköna abbén kacklande damerna: deras
dråpligt individualiserade fysionomier
himlade sig med ögon som trots de fromma orden
inte dolde begärelsen. Överhuvud var det inga
döda punkter vid denna alltigenom om vaken
personinstruktion vittnande föreställning.
Om »Manon» nu vann sin hittills största
framgång i Stockholm och blev spelårets mest
lyckade repris, berodde det i hög grad på
Hjördis Schymbergs både sceniskt och vokalt
förtjusande framställning av den sextonåriga
hjältinnan. Koloraturprimadonnor ha sjungit
partiet och lämnat åhöraren tämligen kall.
Perfekt nog utfördes också nu t. ex. de
fiori-turer som i första akten illudera naturbarnets
pärlande skratt. Men vi kände också med
denna Manon, som ej blott var vacker och
graciöst kokett, men också genomlyst av det
sentiment varmed komponisten begåvat
henne. Einar Beyron, likaledes ny som Des
Grieux, tog sig naturligtvis bra ut, spelade
och sjöng sin älskare passionerat och lämnade
övrigt att önska endast där ett särskilt utsökt
belcanto fordras, såsom i andra aktens dröm.
Även andra roller, mer eller mindre staffage,
fingo ett utmärkt utförande. (Den av Simon
Edwardsen framställde gamle libertinen
Guil-lot de Morfontaine kallas på programmet
fortfarande för »rik godsägare», en alldeles
missvisande översättning av fermier général,
gene-ralförpaktare, vilken titel är något betydligt
förmer och kan förklara mannens
maktfullkomliga ingripande i handlingen.) Som alltid
när Nils Grevillius dirigerar romanska verk,
var det eld och intensitet i den musikaliska
ledningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
