Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimsted t
måste den förtidiga sortin beklagas som en ej
stilenlig avslutning av en rekordmässigt
långvarig, mer än 15-årig, i stort sett glansfull
chefsepok.
När Forsell strax efter sitt chefstillträde
höll sitt berömda programtal i
Publicistklubben, var det en medlem där som läste upp
vad August Blanche en gång skrev om alla de
vedervärdigheter som ofrånkomligt vänta
chefen för en kunglig teater. Den nu avgångne
har i sällsynt hög grad blivit förskonad i
detta avseende. Det kan ej ha berott på något
annat än den respektingivande personliga
arbetsinsats som i chefsställning gjorts av en
redan förut genom sitt konstnärskap på
samma scen nimbusomgiven auktoritet. Kritiska
invändningar ha i vissa avseenden kunnat
framställas, men i avskedsögonblicket
dominerar tacksamhetskänslan för vad John
Forsell i sin brinnande kärlek till operakonsten
uträttat till dennas fromma, inte minst genom
initiativ som tillvunnit teatern nya
publikskikt. Själv en väldig arbetare, har även han
överhopat andra med arbete. Det har varit
kännbart också för en årskrönikor, som haft
det ojämförligt mer ansträngande under hans
regim än under de närmast föregående. Nu
blir det kanske lindrigare i detta avseende.
När »Operafrågan» ventilerades före det
chefsskifte som förde Forsell till makten,
framhölls i den offentliga diskussionen en sak
såsom självklar: regissör Harald André, som
bar det reella ansvaret för den dåvarande
Ribenska regimens repertoarmissgrepp, kunde
ej tänkas stå kvar som närmaste rådgivare åt
den nye chef som tillnärmelsevis ville gå i land
med sin uppgift. Men det är 15 år sedan dess,
och herr André har under denna tid åter
tidvis tjänstgjort som regissör. Nu är han
vorden även nominell chef. Må man hoppas
att den teaterhistoriska ironi som denna
utnämning på visst sätt innebär måtte vändas
till godo för operaverksamheten. Fackman är
ju även den nye mannen, en glänsande
regissör. Om han får tillfälle att nu verka även i
denna egenskap, vore det välkommet om
större pietet mot ett verks
musikaliskt-sce-niska struktur komme att visas, än ibland
tidigare under hans egid varit fallet. Eller
skall chefen Harald André nu återinföra
somliga av honom förr gjorda »förbättringar» som
John Forsell fått avlägsnade? Den frågan
—-blott en detalj sak men inte oväsentlig —•
blir aktuell när t. ex. »Carmen» eller »Simson
och Delila» åter skola uppföras.
Slutet följer.
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
