Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Nu, till sin högtidsdag hade han valt att
få spela Paul Lange och Tora Parsberg, det
över fyrtio år gamla stycket, i vilket
Björn-stjerne Björnson ursäktar sig för vad han
gjort emot den norske statsministern Ole
Richter och som eventuellt bidrog till den
överkänslige mannens självmord. Det blir
litet enerverande med en hjälte, som klagar
och kvider en hel teaterkväll. Man satt och
längtade efter något, där jubilarens
våldsamma temperament mera kom till sin rätt,
då det gällde att tacka för en märklig serie av
tolkade livsöden. Nu stod han något i skuggan,
eller kanske snarare i solskenet av Tora
Parsberg—fru Brunius, som i sin varma kvinnlighet
var en person, som man tyckte skulle hålla
hjälten kvar i livet. Röst och åtbörder och
själisk värme och medkänsla gjorde, att man
hos henne fick något av det allra högsta av
kvinnan som trösterska.
Roligt var det att se en skymt av den av
Stockholmspubliken så hyllade Astri Torsell
som den lilla franskfödda charmfulla fru Bang,
som dumpit ned bland dessa norska politiker,
vilka kanske ha alla goda egenskaper utom
charm. Den allra tjurigaste, ilsknaste och mest
hårdhänte bland dessa var gamle Storm—herr
Olof Sandborg. Man måste tacka honom för
hans realistiska konst, som gav surheten,
elakheten och hatet med sådan kraft, att man
kände sig riktigt uppkryad.
*
En mäktig resning hade T. S. Eliots
Mordet i katedralen. En betydande engelsk
skald har här skildrat en händelse, som fyllde
ett århundrade av det medeltida Europa med
fasa och häpnad. Ar 1170 hade några av
konung Henrik II:s hovmän i Canterburys
domkyrka mördat ärkebiskopen Thomas a
Becket. Denne högt begåvade man, som levde
samtidigt med Erik den helige i Sverige, hade
varit lordkansler och konungens vän. Så blev
han ärkebiskop och sin konungs bittraste
fiende. Det var strid mellan den världsliga
och andliga makten, och monarken ansåg, att
statsraisonen fordrade att kyrkans stora
förmögenhet skulle komma landet till godo.
Men kyrkan höll helt naturligt på sin rätt att
erhålla gåvor och behålla dem samt förvalta
dem. Vem hade rätt? har man alla skäl att
fråga i denna dragkamp.
Författaren har med stor konst låtit oss
få se in i medeltiden. Man känner verkligen
de mäktiga krafter, som verkade, om man
Pauline Brunius som Tora
Parsberg.
dock naturligtvis aldrig kan riktigt och
adekvat jämföra motsättningarna med vår tids.
Ärkebiskopen är representant för gudsriket
med dess nådemedel och syndaförlåtelse och
känner med i människornas klagan, hopp och
tro.
Inövad av Axel Witzansky medverkade
kören av grå- och brunklädda kvinnor till
helhetsintrycket, när de än bävande kröpo
över kyrkgolvet och än höjde sina händer
mot domvalvet. De bidrogo till det goda
helhetsintrycket. I sin vita dräkt och med
sin vackra stämma blev ärkebiskopen—de
Wahl ett uttryck för kyrkans andliga makt,
och den predikan han höll under de dunkla
götiska valven kunde väl knappast någon
här göra honom efter. Här förenade de Wahl
måttfullhet med mäktighet.
Av slående effekt var det, när oförmodat de
brynjeklädda mördarna gingo fram mot
rampen och lugna, med vanlig talröst började
diskutera sin ställning till mordet. »Nu
kommer nog kungen», hette det, »att säga, att
han inte menade det så. Vi få väl gå i
landsflykt och liket däruppe vid högaltaret blir
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0433.html
