Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L aur i n
heligt. Kungen skall kanske vallfärda hit.»
Ända till vårt land kom berättelsen om den
hiskliga ogärningen. En dopfunt i Lyngsjö
kyrka i Skåne, utförd på 1200-talets förra
hälft, visar i relief på cuppan Thomas a
Beckets mord.
Den utomordentliga föreställningen
intresserade ej publiken, trots det ypperliga
spelet och trots att regien av Alf Sjöberg var
fulländad. Knappast torde, som en utmärkt
kännare av både svensk och engelsk lyrik
framhållit, några oriktigt, eller åtminstone ej
helt täckande originalets ord, återgivna
uttryck ha kunnat verka så kraftigt
avmuntrande på åhörarna. Nej, för att bli så känslig
torde nog fordras långa forskningar i engelsk
prosodik, metrik och filologi, under det att
saken snarast låg så till, att den stora
allmänheten inte tycker om det sorgliga.
*
Kyskhet heter Vilhelm Mobergs »spel för
teatern», spel, ty han anser själv, att stycket
saknar den enhet och den dramatiska tråd,
som ett skådespel skall ha, och det tycker jag
också. En liten mycket begåvad gosse sade:
»Kysk, ett ord, som ingen människa vet vad
det betyder, det har dom inte förklarat för
mig i skolan.» Kyskhet låter inte riktigt bra
i profana öron. Finnes möjligen i ordet någon
anklagelse mot en själv? Och man säger sig:
kyskhet är ett relativt begrepp, Man torde
ha ganska rätt därutinnan.
Den helige Antonius blev 105 år, och innan
han hade nått denna eremitiska ålder — man
blir långlivad av ett naturenligt levnadssätt —•
skulle han med den helige Paulus, ej aposteln,
vada över en flod, men han blygdes att visa
sin nakenhet för mederemiten. Han gick då
avsides men blygdes att vara avklädd för sig
själv. Änglarna varkunnade sig då över
honom och buro honom klädd över floden. Så
kyska behöva vi inte vara. Det skulle vara
roligt att veta, hur Antonius ställde sig till
aposteln Paulus’ relativa gillande av
äktenskapets sakrament: »Bättre gifta sig än brinna.»
Nu har Vilhelm Moberg skrivit ett spel för
teatern och anser, att de, som sett det till slut,
böra veta vad författaren velat säga. En del
äro dock litet grubblande. Unge skalden
Richard är enligt programmet Antonius i ny
inkarnation. Han har den idealistiska
uppfattningen, att inga andra famntag mellan
man och kvinna äro tillåtliga än sådana, som
helgats av verklig kärlek. Både George Sand
och Ellen Key ha haft den uppfattningen.
Men är det ej att gå litet för långt? Av de
famntag •—• siffrorna undandraga sig statistik
—, som företagas på jordytan både dagligen
och nattligen, kunna många rätt tillåtliga
ske grundade endast på lidelse och åtrå, och
livet vore fattigare utan dessa, hur farliga de
än kunna vara i många avseenden. Att idealet
är full och innerlig förbindelse mellan jordisk
och andlig kärlek, häri har naturligtvis
Richard rätt. Men jag tvivlar på att den
helige Antonius gillar eller ens ursäktar denna
den mänskliga tillvarons höjdpunkt.
Man får vara med om att se, att Antonius
frestas av sköna kvinnor, så att det riktigt
knakar i den utmärglade gubben. Så faller
ridån och går upp igen och man är i ett
modernt campingläger för fint folk, där Richard,
Antonius’ inkarnation, så står det i
programmet, icke deltager i tangon, ehuru fru Stenius
—Ulla Wikander, »en ung kvinna», är så
idealiskt formad i sin åtsittande baddräkt,
att hon skulle kommit S:t Antonius att
uppskatta kärlekens natursida. Men det var
Laura—Karin Carlson-Kavli, som blev så
stimulerad av Richards oberördhet i alla
avseenden, att hon ville »måla honom».
Sällskapet begrep vad det betydde.
Så följer en scen, där Laura öppnar erotisk
trumeld mot sin modell. Trots hennes
sensuella energi och betydande attraktion var
Richard-Antonius ståndaktig mot den vackra
professorskan och utmärkta skådespelerskan.
Man kom dock att tänka på ett ord av den
italienske renässansskalden Ariosto. Han säger
om Dafne, att hon fängslad i något Inferno
... nu för sent får ångra det,
att hon för långt Apollo springa lät.
Så kommer Richard in som patient i Lauras
makes, Reinerts—Olof Sandborgs institut
för människoförädling och får sitt oroliga
samvetsömma hjärta »botat». Han begär
dock snart att få tillbaks sitt hjärta. Akten i
institutet är ett lustigt skämt med
psykoanalysen, som väl i många av sina former
förefaller »vanliga människor» litet kvalmig;
åtminstone drömtydningen torde väl ha stora
likheter med de tvivelaktiga tolkningar, som
under hela mänsklighetens tillvaro
förekommit. Men jag förstod i alla fall vad meningen
var med detta institut. Mindre begrep jag
Hemmet för levnadströtta, som förekom i
nästa akt, där patienterna, nedslagna av vårt
mekaniska, andligt torftiga liv, fått det som
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0434.html
