Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
förr i världen kallades spleen och skulle roas
och botas med lek. Det hela slutar i det nu så
omtyckta bomb-ragnarök. Richard överlever
detta, och den symboliska slutscenen visar
honom vid en älvakälla, ur vilken den
tänkbarast förtjusande bondflicka —
bonderomantiken är evig som synden ■—■ kom upp, och
de båda förde den tänkbarast eller rättare
otänkbarast fjolliga konversation. Men då
denna föres av Olof Widgren och Signe Hasso,
är det som med våldsamt förälskades
tankeutbyte alldeles likgiltigt vad som säges; det
är rörande vackert i alla fall. Äkthet hade de
båda, och hon är en härlig Fremtoning av den
renaste oskuld. Signe Hasso var som friskt
källvatten för den törstige. Att bara se och
höra henne borde få alla män att vänta med
kärlek, till dess de råkat på någon, som liknar
henne, om det nu finnes någon sådan.
Moberg, som utom i högt skattade romaner
också lyckats fullt och helt i det gripande
dramat »Hustrun», har i sitt stycke
»Kyskhet», trots att det spelades underbart, särskilt
av Olof Widgren, icke vunnit den framgång,
som han att döma av hans
temperamentsfulla inlagor i pressen väntat sig.
*
Frenesi hör till den linje i fransk dramatik,
som kallats »le théåtre cruel». Den hårdhänta
realism, som kom fram i Flauberts roman
»Madame Bovary», motsvarades inom dramat
av några pjäser av Henri Becque, som skrivit
den här hösten 1931 av Théåtre-Franfais
spelade »Les corbeaux», som med gripande cynisk
realism skildrar en familjs olycksöde. Det är
denna bistra och kanske inte alldeles sunda
glädje över mänsklig grymhet, som kommer
fram hos Daumier och Forain, där cynismen
får göra tjänst som peppar. Men peppar är
just något, som fordrar ordet lagom.
»Frenesi» av Charles de Peyret-Chappui
hör till den fräna sortens pjäser. Programmet
säger, att skådeplatsen är en landsortsstad var
som helst, men den måste säkert ligga i
Frankrike. En flicka Esther Coq—Tora Teje
på fyrtiotvå somrar grämer sig att ej ha fått
utlopp för sin brinnande sensualism och griper
med hänsynslös energi efter det tillfälle, som
erbjudes henne. Hon vill leva ett tag fullt ut
innan, som Drachmann säger, »Yintern isnet
alle Sunde». Marthe—Anna Lindahl, som bor
i huset, tänker rymma från maken Étienne,
spelad av Rune Carlsten, och Esther
uppmanar henne att ge sig av, i hopp om att hon
Olof Widgren som Richard
i Kyskhet.
då skulle ha en möjlighet att få Marthes make,
för vilken hon hyser en förtärande lidelse.
Hon är dock ej säker på, att hon kan ha någon
lockelse för en man, men ett häftigt, utmärkt
väl spelat utbrott av lystnad hos en i huset
vistande ung pojke Marc—Toivo Pawlo inger
henne hopp, och hon märker med glädje, att
Étienne börjar på att få »känslor». Med
Étienne, en liten bracka, personligt utformad
av Rune Carlsten, blev det dock ingenting,
ty samma kväll som Esther och Étienne skulle
fira sin bröllopsnatt och Esther smyckat sig
med en klänning, som hon hittat på vinden,
och ville festligt, som en stor mogen frukt,
bjuda sig åt Étienne, återvände Marthe,
förlätes och foredrages. Trots all osympatisk
hänsynslöshet hos henne tycker man, att
man skulle unnat Esther något storståtligt i
»bröllopsnattsväg», och flera av publiken kände
sig litet snopna, att den vackra urringade
klänningen skulle komma tillbaka till insekts-
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0435.html
