Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
såg E. W. Olsons bearbetning och förkortning
av pjäsen och upprepade för sig själv Frangois
Villons ord »Oii sont les neiges d’antan»,
Var är den snö, som föll i fjor, här den
korrekta boulevardmentaliteten.
Gustave Lorrillon—Lars Hanson, en
variation på det flera sekel gamla uppslaget
betjänten, vilken trots låg börd var försedd
med ett kvickt ingenium, blev den ledande i
stycket. Gustave är mästare i bridge, och
författaren har gjort honom till något av det
märkligaste ej bara i kristenhetens utan i hela
mänsklighetens historia. Hans välvilja är
nämligen så fenomenal, att han, som var natt
spelar in några tiotusentals francs, delar med
sig största delen av spelvinsten till sin
matmor, Madame Ninon Ravier de 1’Orne—
Hjördis Petterson, ehuru han för henne blott
känner vördnad och tillgivenhet. Vi känna
däremot en viss förbluffad beundran över
att skådespelerskan så väl gestaltar olika
typer.
Så återfinna vi honom hos Antonia—Karin
Carlson-Kavli, som i charmanta toaletter och
en liten lustig grinmin i sitt vackra ansikte i
sin ståtliga våning, fylld med antikviteter —
en Renoir för 500 000 francs är också där
tillfällig gäst —, är tillmötesgående mot eleganta
frikostiga herrar. Här spelar Gustave, som
genom vänliga gudar kommit dit, sin alltid
lyckliga bridge och möter både sin husbonde
M. Ravier de 1’Orne—Olof Winnerstrand
och greve des Bossons—Carl Barcklind,
obetalbar i sin pompösa tomhet. Gustave
vinner ett större antal tusenfrancsedlar, av
vilka han gör det mest oegenyttiga bruk,
denna gång dock icke alldeles osjälviskt, ty
Antonia blir gripen av hans kungliga sätt
att handskas med sedlar, och hon som nu
endast har trettiofem francs kvar i sin lilla
eleganta väska vill associera sig med honom.
Gustave blir ett gott parti — parti är kanske
rätta ordet — ty han tyckes alltid vinna och blir
en guldtupp •— tuppen kan ju också värpa■—,
och som sådan har han ett högre ekonomiskt
intresse för Antonia än de 1’Orne, som endast
är en charmfull, äkta parisisk diplomat i
disponibilitet. Vid slutscenen satt åtminstone
jag och darrade när ett antal herrar, som
liknade detektiver, skymtade i bakgrunden.
Jag trodde, att GuStave skulle häktas som
falskspelare, men dessa herrar voro blott
representanter för en av Paris’ elegantaste
klubbar och hade till uppgift att instämma,
då greve Bossons utnämnde honom till ord-
L ar s H ans o n somGustaveLorillon
i Bridgekungen.
förande i en av de mest aristokratiska
sammanslutningarna. Skulle man välja Lars
Hanson till hedersskådespelare, skulle det förvåna
mig mindre. Det strede ej mot verklighetens
lagar, och han hade det roligaste, rent geniala
sätt att få fram betjänten under
bridgespelandet. I Paris är pjäsen längre, och Antonia
bygger hjonelag med Gustave. Här i Stockholm
skulle man storknat av så mycken dygd. Det
räckte med att den store spelaren, som alltid
vann, hade till mani att dela ut största delen
av sin spelvinst till omkringstående personer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
