Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a u r i n
tankarna fara och flyga. Man tänker sig som
en möjlighet, att här kan menas M-ss-l-ni.
Men så får man se, hur diktatorns hustru
Angelica—Eva Lagerström är så rättsinnad
och pacifistisk, att hon med en dolk stöter
ned det cementerade odjuret, och då tänker
man: Nej, det kan ej vara möjligt att här
menas il Duce. Ty hur antipatiskt man än
kan se på krigshetsaren, vore det för närgånget
att i en pjäs låta honom mördas av hustrun.
Skulle vi icke reagera, om vi i en italiensk
pjäs såge någon Fredrik IX slås ihjäl för öppen
ridå?
Den begåvade och mångsidige författaren
hade dock fått in en dramatisk kraft av stor
verkan. Nils Ekstam spelade diktatorn med
utmärkt auktoritet och fick utan överdrifter
fram det obehagliga i en dylik rytande och
kommenderande person. Smakfullt gjorde
Erland Colliander det sarkastiska i kardinal
Sozzi, och med på kornet träffad nationell
karaktär hade Karl-Magnus Thulstrup
utformat den engelske ambassadören. Det var
en fullträff. Det var något rörande löjligt med
det under kanslern—major domus till det
andra planet reducerade konungaparet. Med
förträfflig karakteristik och alldeles utan
smaklös närgångenhet i maskering skildrades
konungen av Ivar Wahlgren och drottningen
av Helen Lyth. Man måste berömma Nya
teatern för att den kunde så väl ge form åt
»Segraren», om också stycket otvivelaktigt
bröt mot nationell hövlighet.
*
På samma teater uppfördes en liten revy,
där varken intelligens eller smak fattades.
Den hette Den ljusnande tid och författaren
var Alf Henrikson, känd under
pseudonymen Hic. Halva Sverige läser hans
originella, träffande och dock älskvärda
skildringar av ögonblickets händelser och häpnar
över hans versifikatoriska fantasi. Man får
en morgonknäpp av rätta sorten av dessa
Hics verser. Den pjäs, som nu uppfördes på
Nya teatern, har en begåvad herre kallat
»en utvecklingsoptimists livssyn». Här ges en
serie utmärkt formade bilder, som skapats av
direktör Sandro Malmquist. Man ser sista
halvseklets utveckling i Sverige. Man skall
under författarens optimistiska ledning
upptäcka, att Sverige, och det på rena allvaret,
blivit bättre och bättre dag för dag. Det skall
en humorist och klok man till för att ge oss
den känslan. Och i våra ljusare stunder känna
vi nog, att Bellmans ord »Världen är ej så ful
som vi henne ängslig avmåla» också äga sin
giltighet, hur ängslig man än kan känna sig,
då man ser på världens gång, då man går
från Hic-verserna till utrikesavdelningen.
Scenen är fylld av ett trettiotal sceniska
konstnärer. Vackra Marianne Aminoff, som
så sympatiskt spelar en flicktyp i »Segraren»
gjorde mig i de scener, där hon var med, mest
hågad för att se ljust på framtiden.
*
Två enaktare, Strindbergs Leka med elden
och samme författares Fordringsägare ha
givits. De ha med rätta återupptagits på
Blancheteatern. Nyss påpekades hur på sista
halvseklet ett ofantligt stort antal
Strindbergspjäser givits i Stockholm. Bra mycket
av hans dramatik är emellertid så beskt och
smakar så mycket av patologi, att den stora
publiken stegrar sig; men dessa motspänstiga
om ock synnerligen naturliga personer borde
emellertid ha gått på Blancheteaterns
Strindbergsföreställningar nu i vår, ty om också
man backar något för kverulanten, får man
bra mycket av den store svenske författarens
genialitet och på ett alldeles utomordentligt
sätt framfört av skådespelarna. Och när man
hunnit till slutet av »Leka med elden», där
vederbörandes make får krypa under oket,
har man haft den glädjen att se Mimi Pollak
hysteriskt ligga och sparka i soffan, och man
känner på sig, att Strindberg skulle ha gillat
henne, laddad med elakhet som hon var. Den
brygd av beska kryddor, som blivit till
Strindbergs »Fordringsägare», är mera stark
än sund. Av alla de eder och skällsord, som
sedan tidernas början slungats mot kvinnan,
och de äro ej få — S:t Antonius har säkert
hittat på åtskilliga — förekommer här ett och
annat. Genom henne kom synden i världen,
och den franske skaldens ord om kvinnan,
det sjuka barnet, som är tretton gånger orent,
kom man också att tänka på. Strindberg är
»tydlig» mot Tekla. Hon är ett koncentrat av
all den vidrighet, som Strindberg upptäckt
i de kvinnor han råkat och väl mest i dem
han älskat. Hon lyser som en syndens blomma
i den geniala framställning som fru Esther
Roeck Hansen gjort av denna äkta
Strindbergshustru. Det är en stor förlust för dem,
som ej fått se denna huggorm, och man säger
sig: storartad är i alla fall Strindbergs ondska,
då den får en sådan intensitet, som vår stora
skådespelerska Esther Roeck Hansen kan ge.
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0440.html
