Print (PDF)
- Color (PDF)
- full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a u r i n
Börje Mellvig, som verkligen älskade Madame
Bovary, fick göra henne den tjänsten, som
han mest avskydde, räcka henne giftet, som
var det hon främst behövde för att upplösa
sitt livs »invecklade och hårda knut». Hon har
det ödesdigra, som lockar männen, men dessa
ha icke ofta den djärvheten att följa henne.
I detta uppförande av dramatiseringen av
Madame Bovary hade man också en känsla
av att stå inför en märklig skådespelerska.
*
På Blancheteatern spelades Tattaradel. Vad
är »Tattaradel» av Kar de Mumma för
sorts revy? Bäst vore om han själv ville
skriva en recension, ty den bleve säkert
rolig. Vad är tattaradel för sorts folk?
Konstens friaste barn, som äro fyllda av en
omätlig självkänsla och här föra’ en ambulerande
vagntillvaro? Det var egentligen hembiträdet
— här kanske snarast vagnbiträdet — Elsie
—Eivor Engelbrektsson, som fångade mitt
manliga intresse. Hon var den sötaste, och
det är ej oväsentligt. Hon gjorde egentligen
ingenting; jo, hon trippade på ett
behagligt sätt och intresserade teaterhistoriskt
genom att hon i revyn »Lyckan kommer»
på Nya teatern rentav spelade Britta,
primadonnan. Norrmannen Leif Amble-Næss
utförde Tipitin, tattarsonen, och utmärkte
sig som förste älskare för en hos dylika
sällsynt maskulinitet och fullkomlig
naturlighet. Det var också märkvärdigt, att man
ej kunde höra någon norsk accent.
Anna-Lisa Baude, tattarmamman, låg i och sjöng
flärdfritt och opretentiöst sina visor.
Aristokratfröken Madelaine Gylling—Marianne
Löfgren var Tipitins älskarinna och fick ett
barn på samma okonstlade och rent
naturliga sätt som hon fick ett dylikt, då hon
spelade Electrical girl i »Kvartetten som
sprängdes». Ett värdefullt inlägg av intelligens
och konst presterade Torsten. Winge som
Kasper. »Skratta då gott folk» hette sketchen,
och vi skrattade inte och skulle ej heller
göra det.
Erik H. Zetterström hade gjort ett litet
förträffligt, groteskt och hemskt stycke,
kallat »Pack och pack». Särskilt Hilding
Gavle som kaptenen och även Mimi Pollak
som Alice torde ha motsvarat författarens
intentioner. Vad Strindberg hade tyckt är
svårt att veta, ty denne store svenske
författare hade väl knappast självhumor eller
överhuvudtaget något av den
svårdefinierbara väsentlighet, som heter humor.
*
Av högt, delvis av allra högsta värde var
det norska gästspelet nu i vår. Man tänkte:
Måtte det bli något regelbundet
återkommande! Endast fyra skådespel uppfördes. De
ha sannerligen något att komma med, dessa
norrmän: Holberg, Amalie Skram, Ibsen och
Helge Krog. Nå, Holberg är ju norsk-dansk,
om det också ej kan förnekas, att i hans
hjärna bodde ett norskt geni. Rättvist
förefaller Georg Brandes ha uttryckt detta
dubbelförhållande i orden: »Danmark er og bliver
dybt i Gjæld til Norge for at han saa Lyset i
Bergens By som norske Forældres Barn.
Norge staar neppe i mindre dyb Gjæld til
Danmark fordi det har givet ham Betingelsene
for at kunne virke, særlig Muligheden til at
udfolde sine digteriske Anlæg i Skuespillets
Form.»
Jag var hindrad att se Holbergs komedi
»Den Vægelsindede» och fick veta, att man till
den grad förnorskat stycket, att då Holberg
använde sig av ordet »dansk», blev det
eliminerat.
Gerd Egede-Nissen lär på det mest graciösa
sätt spelat den obeständiga modehandlerskan.
*
I Agnete av Amalie Skram utfördes också
huvudrollen av Gerd Egede-Nissen. Amalie
Skram var en norsk-dansk författarinna. Hon
måtte ej ha trivts riktigt i Norge, ty jag
påminner mig, att hon en gång skrivit: »Odin
omgav sin Datter Brynhilde med en Mur af
Ild. Han havde ligesaagodt kunnet gøre
henne til norsk Forfatterinde.» Hon lär ha
varit en orolig ande, det visar hennes romaner,
hennes äktenskap och ej minst hennes
skådespel »Agnete», som har en stor realistisk
kraft. För trettiofyra år sedan, 1905, samma
år som Amalie Skram dog, såg jag Betty
Nansen som Agnete. Hon hade lovat fru
Skram att spela den rollen och gjorde det på
det mest gripande sätt. Det blev till något
av det mest framstående jag sett på scenen,
när hon skildrade denna på en gång svaga
och genom kärleken starka kvinna. Det blev
ett stycke skådespelarkonst, eller om man
hellre vill liv, som man aldrig glömmer.
Agnete har tydligen mycket av fru Skram
själv. Bägge hade varit olyckligt gifta, vad
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Aug 12 22:57:56 2012
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1939/0442.html
