Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 / 402 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Målaren Sven Erixson. Av J. Hodin. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Porträtt av konstnärens hustru. Oljemålning. 1929. Banktjänsteman Erik Hellström.

förmåga av upplevelse, vari det primära
förhållandet mellan konstnär och natur
icke våldföres. I monumentalitetens
problem ligger förborgat strävandet att föra
fram konsten ur dess på det individuella
och privata inställda sinnesart och
utövning inför en bredare offentlighets forum.
I sista hand yttrar sig däri viljan att
återskänka konsten dess ursprungliga
funktion, så att den i nutidens liv åter skall
komma att spela den roll som till exempel
under gotiken och renässansen var
självfallen. Varigenom skulle detta bättre kunna
uppnås än genom att man smyckar de
offentliga byggnaderna med moderna
konstverk och så återställer den kontakt mellan
konsten och folket, som just i modern tid
blivit hotad och vars bortfallande berövade
konsten dess rötter i samhället? Genom
bildandet av Konstrådet har svenska staten
gått dessa strävanden till mötes, och jag
tror att man i framtiden en gång just i

denna institutions verksamhet skall
igenkänna viljan att skapa en i verklig mening
folkbetonad och på traditionens
värdefullaste krafter vilande kulturepok. Tecknet
på kultur- och stilepoker har städse varit
insatsen av alla ett folks produktiva och
moraliska krafter. Genom det sätt på
vilket i våra dagar den moderna
arkitekturen — som befriat sig från ballasten av
otaliga ornament och utsirningar —
samarbetar med konsten kunna under gynnsamma
betingelser de mest överraskande resultat
uppnås. I alla dessa strävanden
framväxer också med kraft ett annat element,
nämligen den nationella charmen, denna
egenartade »smak» som särskiljer det
svenska konstverket från andra och vars
tjusning är att söka såväl i ämnet som i
psykologien, ofta också i form- och
färg-givningen. Naivismen var ju, utan att
exklusivt vilja vara det, i bästa mening
nationell och hembygdsbetonad.

Tidigare kunde man ofta i svenska
må-larkretsar höra klagas: I Sverige kan man
inte måla. Då jag talade med Sven Erixson
därom, menade han: »Säkerligen var det
så. Men att framställa Sveriges skönhet
var inte så enkelt. Ofta blev det svårt
därför att just en viss generation i så hög
grad stod i beroende av utländska, särskilt
franska förebilder. Matisseskolans
genomskinliga rena färger hänga djupast samman
med det franska landskapet. Planterar man
om dem här, måste resultatet bli
onaturligt. Också jag fann mig i början inte till
rätta. Jag menar med detta: det kan hända
att man först måste upptäcka sitt eget lands
skönhet. Jag kunde inte måla i Tumba.
Jag kunde så att säga inte upptäcka det
stora i det lilla. Därför reste jag. Och jag
fann vad jag sökte. Man måste kunna måla
här, eller var annars? Här har man sina
rötter. Kan man inte måla här, kan man
det ingenstans.»

Sven Erixson är en av de markantaste
gestalterna inom den moderna svenska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>