Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Målaren Sven Erixson. Av J. Hodin. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Målaren Sven E r i x s o n
Österrike. På sina resor utvecklade han sig
mer och mer till en starkt personlig
konstnär. Genom beröringen med olikartad natur
och genom studiet av olika mästare
berikades hans fantasi. Och alltmer befäste
han sin egen konstövertygelse. I hans
skrivelse till Esther Lindahls
stipendienämnd (1930) läsa vi:
Van Goghs självporträtt (Miinchen) och hans
solrosor äro för mig det högsta. Högre kan ingen
målare nå och ingen har heller gjort det varken
förr eller senare.
Wien blev framför allt för mig ett tillfälle att
se en del moderna tyska och österrikiska målare,
framför allt Kokoschka och Egon Schiele, den
sistnämnde död som ung. Jag såg ett par saker
av Schiele vilka jag räknar till det bästa jag sett
av modern konst. Jag måste bekänna att jag
ibland har större utbyte av tyska expressionister
än av en del franska eller rättare Parismålare
trots de senares stora smak och manuella
skicklighet. Något av detsamma kände jag även inför
en utställning av Egger-Lienz, den gamle nyss
avlidne Tyrolermålaren.
År 1931 ägde Sven Erixsons första
separatutställning rum i Svensk-Franska
Konstgalleriet, och den blev en stor framgång.
Här såg man landskap och kompositioner
från alla länder han besökt i sagolikt
koloristisk prakt. Framför allt överraskade
hans starka dekorativa talang. Sven
Erix-son betonar också alltid att hans
ursprungliga konstnärliga upplevelse var av
dekorativ art. Hans praktiska arbete som
dekorationsmålare var av stor betydelse för hans
senare monumentala verk. Ur det kunna
vi också förstå hans kärlek till hantverket
i konsten. Det är av intresse därför att de
flesta angreppen mot de primitiva ju
be-stodo däri att man frånkände dem varje
teknik.
I de nya arbetena var en fastare
formgivning, en intensifiering av
kompositionen gentemot det tidigare explosiva
framställningsättet påvisbar, ett nytt
element som motsvarade ett inre behov hos
konstnären och som i Paris 1930 hade
drivit honom att kopiera Rembrandts »Le
Spanjorskan med
sprattelgubbarna. Oljemålning. 1933.
bon samaritain» i Louvre. Det var längtan
att nå till större och fastare former i sitt
måleri. De erfarenheter han därvid gjorde
kommo honom till gagn då han gick till
sin första monumentala uppgift, nämligen
väggmålningen i Olofslundsskolan, som
uppdrogs åt honom till utförande sedan han
utgått som segrare i Eva Bonnier-nämndens
tävlan 1932. Denna målning påbörjades
dock inte förrän på sommaren 1934 (då
folkskolestyrelsen till en början avböjt
verket) och fullbordades våren 1935.
År 1932 bildades i Stockholm gruppen
»Färg och Form», en sammanslutning av
konstnärer och samlare, som är av stor
betydelse som en utställnings- och
försäljningsorganisation för det moderna svenska
måleriet. Dess uppgifter äro såväl ideella
som praktiska. Den omfattar konstnärer
ur den tidigare Falangen samt även yngre,
bland dem Sven Erixson (som var en av
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
