Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Målaren Sven Erixson. Av J. Hodin. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. H o d i n
gruppens grundare) och Amelin; dess mål
var att bygga en förbindelse över
motsättningar och upptaga goda konstnärer, vilkas
konst led under isolering. Gruppens styrka
ligger däri att den inte är likriktad såsom
till exempel den surrealistiskt betonade
Halmstadgruppen, utan förenar
konstnärer av olikartad riktning och
uppfattning. Då Sven Erixson 1933 utställde
gouacher och akvareller och 1935
oljemålningar hade han redan blivit till ett
fast begrepp för det moderna svenska
stafflimåleriet.
Sven Erixson och det svenska
monumentalmåleriet.
Väggdekorationen i Olofslundsskolan
behandlar tematiskt scener ur Selma
Lagerlöfs »Nils Holgerson». Det kanske inte är
överflödigt att betona att Sven Erixson
här medvetet valde ett svenskt motiv,
såsom också senare i sin målning »Melodier
vid älven» och i sin
krematorieutsmyck-ning på Skogskyrkogården, med vars
utförande han nu är sysselsatt. Det gäller här
ett konsekvent fasthållande vid den
nationella linjen.
Nils Holgerson är en 4 X 5 m. stor
oljemålning, som på ett starkt inträngande sätt
bringar den svenska naturromantiken till
uttryck. Mycket träffande har det en gång
sagts att Sven Erixsons konst visar »något
av vildmarkssommarens heta och torra
färgprakt». Tvådelningen av tavlan är
djärv och intressant. Till vänster en
perspektivisk och på djupet gående bild från
Skåne med havet i bakgrunden; till höger,
avskild genom en björk, en på ytan
liggande ornamental del, som ställer de
enskilda motiven i skikt över varandra, inte
bakom varandra som i vänstra delen.
Erixsons berättargåva träder också här
starkt i dagen, hans önskan att pressa in
mycket handling i sina tavlor. Motivet
spelar över huvud hos honom en stor roll.
»Jeg mener at motivet som så lenge har
vært föraktet igjen begynner å spille en
rolle i kunsten», står det i en intervju
med honom vid ett besök i Oslo. Vilka äro
hans motiv? »Jeg har malerier fra Svolvær
og like ned til den afrikanske staden
Tanger.» Landskap som återspegla
skandinavernas typiska upplevelse av Södern,
och landskap som ha den egna
hembygdens exotik till föremål. Så »arbetet»:
industriella arbetsplatser, kraftverk,
fisklägen, varv. Och »tekniken», som intar så
stort rum i vårt liv. Bilar och spårvagnar,
Slussens trafikmaskineri, Katarinahissen
och mycket annat. Sällan porträtt, som
till exempel det så karakteristiska av hans
hustru, eller av hans barn.
Anmärkningsvärd är också rikedomen
på infall och variationer i Erixsons
oljemålningar och väggdekorationer. Han
växlar lika gärna motiv som former,
stämningar som färger. Det svarar mot livets
rikedom och mot hans temperament, som
uppreser sig mot att ständigt blott
upprepa samma motiv. Skrattande berättade
han en gång att skriftställaren Ivar
Lo-Johansson hade frågat honom »var
egentligen det där huset i Frankrike ligger som
alla svenska målare far ner och målar av».
På sommaren 1935 reste Erixson i
Spanien, Marocko, Frankrike och utställde
samma höst i Oslo och Trondheim.
Kontakten med Norge skänkte honom många
impulser. Det gäller särskilt vad beträffar
det i Norge av Per Krohgs, Axel Revolds,
Henrik Sörensens och Alf Rolfsens
generation företrädda monumentalmåleriet. I
en artikel »Arkitekterna och konsten» har
Erixson inlett en fruktbärande diskussion
över frågorna om monumentalkonst och
skulptural dekoration i Sverige, vari också
Otte Sköld, Bror Hjorth och arkitekten
Uno Åhrén togo del.
Arkitekten står i ett mycket egendomligt
förhållande till konsten. Han betraktar i allmänhet
en tavla som en fläck på väggen. En färgfläck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
