Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Axel Hägerström. Samtal med en svensk tänkare. Av Hélène Apéria-Meurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H él en e A -p ér i a
-Meurling
ligt. Det blir alltså — med dessa
utgångspunkter -— något icke verkligt, som likafullt
antages vara verkligt. Den filosofiska
subjektivismen upplöser sig i orimligheter.
»Kritiken av metafysiken, antagandet av
en absolut verklighet såsom grund till den
relativa, är en av huvudpunkterna i min
filosofi» ■— säger professor Hägerström och
ögonen glimma —»Jag anser, att metafysiken
skall förstöras. Det första slaget mot den
riktade jag i min skrift Das Prinzip der
Wissen-schaft år 1907, det andra i Botanisten och
Filosofen år 1908. Man har bestritt, att jag
var den förste, som utförde den nämnda
kritiken och tillskrivit den en senare mycket
skarpsinnig svensk filosof. Avgörandet av den
frågan lämnar jag åt en opartisk framtida
undersökning. För att vara opartisk måste
man emellertid taga hänsyn till den dåtida
filosofiska åskådningen i Uppsala, som
betingade den terminologi, i vilken jag uttryckte
mig. Det är lättare att plöja en förhårdnad
mark, när den väl en gång uppluckrats–»
Professor Hägerström hör till de tänkare,
vilkas filosofi väckt uppseende bland
allmänheten. Detta är ju på sitt sätt ett tecken
på, att han rört vid vitala livsfrågor. Men
uppmärksamheten från allmänhetens sida har
inte enbart varit av det glädjande slaget.
Ingen nutida svensk filosof torde ha blivit så
förvridet framställd som han. Särskilt
framträdande är denna förfalskning av professor
Hägerströms ståndpunkt på värdefilosofiens
område. Gång på gång har professor
Hägerström beskyllts för den banaliteten att ha
lärt att värdeomdömen skulle vara
subjektiva. Det är en karikatyr på hans värdelära.
I själva verket bestrider han nämligen, att
ordet värde skulle motsvaras av någon som
helst tänkbar verklighet -— subjektiv eller
objektiv spelar ingen roll. Ordet värde är,
enligt hans mening, blott uttryck för en känsla
eller ett begär, vilka icke själva kunna vara
omdömen. När vi tala om något, som inger
oss lust eller begär och kallar det gott eller
eftersträvansvärt är grundvalen icke vår
kunskap om egna eller andras begär eller
känslor utan vi leva då i dessa själva.
Hur mycket än känslor bero av tankar så
äro de själva inte sådana. En handrörelse
kan likaledes bero av en tanke, men är därför
inte själv tanke.
»Antagandet av eviga värden är barockt»,
säger professor Hägerström. »Människan har
i sin högfärdstokighet betraktat sådana
ändamål och värden, som gjort sig gällande i den
sociala umgängeisen och som tett sig som
ofrånkomliga för henne, såsom ägande kosmisk
betydelse. De ha synts henne som världens
egna ändamål. Något galnare låter sig inte
tänka.»
Detta är hjärtpunkten i det hägerströmska
tänkandet. Han vänder sig mot den stora
maskerad han tyckt sig se i historien.
Individuella eller gruppintressen förklädas till
något annat än de äro, till gudomliga
väsens-yttringar. I sina — förmenta — gudars namn
drabba människor samman med blint raseri.
Hela den hägerströmska filosofien utgör en
anklagelse mot den religionskrigens era, i
vilken vi leva.
Det är i detta sammanhang professor
Hägerströms rättsfilosofiska åskådning bör
sättas in.
»Idéen om rättigheter i ordets vanliga
betydelse är en idé om en makt, som består
oberoende av de verkliga maktförhållandena»
-— förklarar filosofen — »Rätten till en sak är,
enligt det allmänna medvetandet, ingalunda
identisk med den verkliga makten att
förfoga över densamma. Vad är den då om inte
en övernaturlig makt? Men så fort man
kommer över till en övernaturlig värld är
metafysiken där, vars omöjlighet jag anser mig ha
bevisat. Särskilt här visar sig dess absurditet.
Ty den övernaturliga makt, som en rättighet
betecknar, skall ju dock vara en makt med
avseende på i den naturliga verkligheten
givna ting. Då kan den inte existera som
övernaturlig. Att det vid rättighetsidéer är fråga
om en sådan mystisk, obegriplig makt, det
visar sig allra tydligast i det mest berömda
av alla rättssystem, det romerska. Det är
därför jag ägnat det ett så utförligt studium.»
Medan professor Hägerström talar
betraktar jag den långa raden av prästmän på väggen.
Det är som om de — stela och högtidliga —
grubblade över sin sentida ättlings filosofi.
April 1939.
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
