Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
tankar om konstverket, och både då och
senare ibland under balettens fortgång
påmindes åskådaren såväl om Jooss-baletten
som Trudi Schoops trupp, vilken senare
några veckor tidigare, i oktober (på
föranstaltande av Konsertbolaget), med framgång
åter gästat operascenen. Det var något av
den »dansade teaterns» expressionistiska
åtbördsspråk, dock svårfattligare än det av de
utländska ensemblerna visade. När så Orfeus
— Carl-Gustaf Kruuse och I. Statyn—Cissi
OIsson-Åhrberg började röra sina Milleskt
hyperslanka lemmar till solodans, föll
koreografin in i den klassiska baletten med sina
pas och sin tåspetskoloratur. Så växlade
gammal och ny teknik i en stilkontrastering som
väl i allmänhet var avsiktligt parodisk, men
också gav ett helhetsintryck av något varken
hackat eller malet.
Säkert har det inte varit nådigt att
komponera steg och rörelser till den Rosenbergska
musiken, vars rytmer i allmänhet växlade
från takt till takt, utan att mer än
undantagsvis samla sig till en för ett koreografiskt
schema svårumbärlig symmetrisk periodik.
Det fanns sålunda endast ett fåtal
dansnummer i musikalisk mening, och de som
före-kommo (Fredrikas vals, Amors och Psykes
menuett, Orfeus och Eurydikes tango etc.)
voro melodiskt skäligen magra. Däremot
överraskade »Marionetternas» kompositör med
en alltigenom behaglig orkesterklang, som gav
en i baletter alltid välkommen akustiskt
sensuell motsvarighet till åsynen av mycken
lekamlig fägring. Och skickligt var klagoarian
ur Glucks »Orfeus» ledmotiviskt invävd i
partituret. Där reproducerades också de mellan
Orfeus och Eurydike före hennes död
växlade patetiska recitativen, nu från operahuset
trängande ut till den på torget lyssnande
dubbelgångaren.
Vederbörande artisters höggradiga
kroppskultur har redan vitsordats i och med
framhållandet av deras förmåga att illudera
Milles-skulpturerna. Om trots all uppbådad talang
ej någon särskild prestation etsats in i minnet,
var detta knappast de uppträdandes fel. I
övrigt måste särskilt framhållas Jon-Ands
delvis på rundhorisonten projicierade
Stockholmsbilder, som voro utsökt
stämnings-väckande i sin lyriska lokalfärg. Förtjänt av
Skönhetsrådets beaktande vore
Hötorgsdekorationen, där saluhallen med trolsk verkan
dolts av en blommande kastanjerad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
