Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- o c li konsertkrönika
grafi och regi i de nya baletter, som med
Operans egna krafter framfördes vid årsskiftet.
Natten på Blåkulla — där fingo vi ändå höra
den något i Liszt-stil hållna, med’ ryska
folkmotiv briljant arbetande symfoniska dikt, som
Musorgskij tänkt sig som ett intermezzo i
»Marknaden i Sorotjintsy». Rimskij-Korsakov,
som fullbordade och instrumenterade verket,
låter detta, såsom en påminnelse om denna
tonsättarens avsikt, också avslutas med ett
citat ur operan, nämligen begynnelsetakterna
av Hritskos dumka. Litet banal, på samma
sätt som de i revyer ibland förekommande
»seriösa» balettinläggen, verkade nog den
koreografiska översättningen, vars
Blåkulla-skildring i huvuddrag anslöt sig till
Musorgskij s i partituret återgivna programutkast.
Mer bengaliska eldar än svavelos — kunde
det nog sägas om denna med rätt ihålig pomp
lirade häxsabbat, som avblåses vid den i
gryningen hörda klockringningen från en
avlägsen kyrka. En vig och parant Satan var
emellertid den helt unge dansören Teddy"
Rhodin.
»Un théme genre Padilla (le tres vulgaire
auteur de Valencia)» — skrev Maurice Ravel
i ett brev om sin Bolero, den i likhet med
Musorgskij s Blåkullamusik från
konsertfram-föranden välkända orkesterkompositionen,
som skrevs för dansösen Ida Rubinsteins
räkning. Samma således Padilla-tjusiga, man
kan säga vällustiga melodi upprepas och
upprepas till ständigt samma kastanj ettrytm och
ständigt samma ha.rmonier (först i sista
takterna inträder med nästan explosiv verkan
kompositionens enda tonartsväxling). Men
instrumentalt växlar temat ständigt
klangfärg och växer ständigt i klangstyrka. Det
är detta över en fix musikalisk idé byggda
crescendo som skall visuellt återspeglas. Så
skedde också genom den på ett bord
fot-stampande och sig ormande vackra spanska
danserskan—Brita Appelgren, vid vilkens
anblick de till en början orörliga männen och
kvinnorna på scenen få liv i kroppen och
småningom suggereras till härmning av hennes
allt hetsigare åtbördsspel. Måleriskt tonade
grupperna av spanjorer och spanjorskor fram
i det undan för undan påsläppta ljuset, och
den musikaliska stegringen motsvarades av
en effektfullt genomförd pantomimisk sådan.
Mest av verklig dans bjöds emellertid i den
återstående baletten, Offenbach i Olympen,
vars köpenhamnske scenarioförfattare
Tivoli-direktören Paul Huld, visst hade haft sitt
finger med vid tillkomsten också av den här
ovanför omtalade Lumbyebaletten. Som ett
slags gemensam ursprungsbeteckning
uppträdde till sist också här en barnorkester, fast
det nu inte var amoriner men keruber som
spelade under ledning av operettmästaren
själv (Simon Edwardsen i porträttlik mask).
Med denna slutvinjett angavs att gudarna ej
längre voro förtörnade på sin till Olympen
upphämtade parodist. Det var också ett piggt
danspotpurri på Offenbachmotiv som herr
Larsen här komponerat och Jon-And illustrerat
med smakfullt färgglada dekorationer och
kostymer. Roligast var Maj Landfeldts Sköna
Helena, magnifikt nonchalant valsande med
sin undergivne Paris—Otto Thoresen, mest
virtuos Tamburmajorens dotter—Ingeborg
Carlsson, som fick visa tåspetsdans, elastiskt
sekunderad av Björn Andersson, ännu ett
nytt dansörnamn; och pikantast var väl Cissi
Olsson-Åhrbergs dessous-uppvirvlande
can-candansös ur »Pariserliv». — Både i detta
tredubbla program och Rosenbergs opus
dokumenterade sig Sten-Åke Axelson åter som
durkdriven balettdirigent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
