Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - J. C. Linnerhielms naturskildring och dess förutsättningar. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
gjort och det har gjorts. Följden har blivit
skarpa protester. Man har framhållit, att
den traditionella engelska
naturuppfattningen aldrig dukade under för de strängt
klassicistiska idealen och pekat dels på den
engelska trädgårdens segerrika kamp mot
den franska, dels på existensen av en aldrig
sinad ström av lokalpoesi. Båda dessa
faktorer äro ofrånkomliga, men de utesluta
inte den redan nämnda.’ Om tre strömmar
flyta mot en viss punkt, kan man komma
till denna på vilken som helst av de tre,
inte bara på en eller två. Och flöt ihop var
just vad de olika tendenserna på
naturskildringens område gjorde. I ett mycket
grundligt verk om den vergilianska
traditionen i England har en amerikansk
forskare, Dwight L. Durling, konstaterat hur den
naturbeskrivande dikten och lokalpoesien
ideligen blandas med varandra och med
intryck från ytterligare ett håll: Rousseau.
Vid den tid, då Wordsworth framträder
kan ingen klar skillnad göras.
En motsvarande konvergens kan
iakttagas inom konsten. I själva verket är
parallelliteten i utveckling mellan konst och
litteratur påfallande, såsom den engelske
konsthistorikern Laurence Binyon visat i
en fin liten bok, Landscape in English Art
and Poetry. Även inom landskapskonsten
har man en klassisk och en topografisk
riktning. Naturstudiet utvecklades inom
båda och båda påverkade efter hand
varandra. Turner kan betraktas som deras
gemensamma höjdpunkt.
Den klassiska skolan med dess
anknytning till det italienska måleriet hade
framstående representanter både för olja och
akvarell — Wilson och Cozens för att nämna
ett par. Dessutom inneslöt den en rad
ama-törakvarellister, vilkas främste estetiske
teoretiker var William Gilpin. Det finns
anledning förmoda att grunden till
Linner-hielms konstnärliga naturuppfattning lagts
genom intryck från denna grupp. Det
finns i Svenskt biografiskt lexikon en upp-
gift om att Linnerhielm i sin ungdom kom
över ett engelskt arbete i den högre
tecknings- och målarkonsten för vars skull han
började lära sig engelska. Som Schiller
kunnat visa är det sistnämnda i varje fall
riktigt; Linnerhielm började läsa engelska
under sin universitetstid. Det är inte
otänkbart, att det åsyftade arbetet skulle
kunna vara Gilpins An Essay on Prints,
som kom ut 1768. Hela dess typ svarar
mot Linnerhielms miljö; det är en bok för
samlare, vars huvudtema är en jämförelse
mellan måleriets och gravyrens principer.
Linnerhielm lade sig sedermera till med den
franska upplagan av ett senare verk av
Gilpin, hans resa i Cumberland och
West-morland; den ingår i hans efterlämnade
bibliotek. Vare härmed hur som helst;
Linnerhielms tidigare akvareller peka
tydligt mot den klassiska skolan i England.
Det mesta av hans ganska omfattande
produktion finns numera utstrött på många
händer, en här och ett par där, men
lyckligtvis existerar det fortfarande en samling
på över ett fyrtiotal nummer, hos
civilingenjör Gösta Broomé i Stockholm. Denna
samling, som ägaren välvilligt ställt till
disposition, gör det möjligt att bilda sig en
uppfattning om Linnerhielms utveckling
som akvarellist. Bland de tidigaste sakerna
finns en del tuschlavyrer, och även i övrigt
är bottnen mörk och färgerna få och
sparsamma. Akvarellerna visa en viss
stilisering i sin syn på naturföremålen;
trädgrenarna uppfattas som ornament och
stenarna som proportionerade massor.
Gärna ligga dessa massor i skugga,
kontrasterande mot ett öppet rum i ljus. Allt
detta påminner om den klassiska riktningen
i England; Gilpin skriver t. ex. att »den
allmänna regeln för ljusfördelningen är att
det bör falla i stora massor», och hans
studium av det pittoreska i naturen går ut
på att undersöka i vad mån denna, sådan
den faktiskt föreligger, motsvarar vissa på
förhand givna skönhetsregler. Ett annat
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
