Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - J. C. Linnerhielms naturskildring och dess förutsättningar. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
drawings by the most eminent artists. With
description of each View published by W. Watts,
Kemps Row, Chelsea, Januari i. 1779.
I dessa fall är det fråga om gravyrer.
Men Linnerhielm hade också kännedom om
akvarellen, och det på mycket nära håll,
ty han var bekant med Elias Martin. Denne
hade ju vistats i England och, såsom Maja
Lundqvist visat, hade han på ett fullt
självständigt sätt deltagit i skapandet av
den nya landskapskonst, som växte fram
ur den topografiska vyen.
Schiller påpekar, att Linnerhielm var
mera intim med brodern J. F. Martin än
med Elias. Likafullt kan man visa, att den
direkta konstnärliga kontakten med denne
funnits. När Elias Martin återvände till
Sverige, var det på sitt projekt om svenska
vyer han byggde sitt hopp om utkomst.
Han väntade, att godsägare och
brukspatroner skulle visa samma intresse för
bilder av sina egendomar, som motsvarande
skikt i England. En mycket stor del av
hans akvarellproduktion består också av
motiv från bruk och herrgårdar. I maj 1787
besökte han en del uppländska bruk.
Hoppes stora Martinbok upplyser om att
han var på Leufsta den 12 och gjorde en
utflykt till Älvkarleby ett par dagar senare.
Samma månad reste Linnerhielm från
Stockholm över de uppländska bruken till
Älvkarleby, där han signerat en akvarell
den 16. Han och Martin måste ha målat
där i sällskap. Detta är den första resa
Linnerhielm skildrat i sina Bref, och den
började alltså i Elias Martins tecken.
Att Linnerhielm direkt tagit upp Martins
planer framgår av ett brev, i vilket han
liksom denne söker stöd på högsta ort. Det
är av den 20 april 1794 och riktat till
Fredrik Sparre, vilken ju så att säga
representerade den kvarstående resten av Gustaf
III:s kulturella intressen under
förmyndarregeringens första tid. Det lyder i enlighet
med tidens invecklat underdåniga
ceremoniel:
Redan i förl(edne) Januarii Månad täcktes
Eder Excellence Sjelf Muntel(igen) anbefalla mig
att framvisa de försök jag gjort med Svenska
Viiers tecknande; men ehuru jag många gånger
sökt kunna uppfylla denna Eder Excellences
nådiga befallning, har jag varit nog olycklig att
icke kunna värkställa den, såsom alltid träffande
en stund då Eder Excellence varit hindrad. För
att i djupaste ödmjukhet visa att jag icke velat
uraktlåta min skyldighet att efterkomma Eder
Excellences Ordres, vågar jag ödmjukast anhålla
att Eder Excellence täcktes genom Dess
vagt-hafvande Canzli Post Swanberg låta tillsäga när
Eder Excellence täcktes tillåta mig ånyo infinna
mig. (Börstorpssamlingen, Riksarkivet.)
Sitt lärj ungeskap till Elias Martin har
Linnerhielm betygat i ett brev till
Gjör-well 1799 som är både varmt i tonen
och upplysande till innehållet. Han skriver:
–-— — jag vore aldeles orättvis mot Martin,
om jag ej offenteligen förklarade att jag aldrig
funnit någon hafva så genomträngt en del af
Naturens Hemligheter, och med vidt omfattande
blick på den stora Harmonien hafva så gripit en
hop sällsynta moments. Ju mera han lärde mig
känna Naturens Skjönhet i den allmänna
Harmonien, i de ringaste delar och i rara färgtoner,
desto högre lärde jag värdera hans snille. —- När
han råkas, så hälsa honom oändeligen och säj
honom, att af alle hans Elever gifves ingen,
som högre värderar hans arbeten — ■—■ —•.
Vad Linnerhielm här säger om den
allmänna harmonien och de rara färgtonerna
kan tydligt iakttagas i hans akvareller.
Den 11 maj 1787 målar han Österby bruk
— »från masugnskransen», skriver han —
och det är ett flödande vårljus över hela
bilden, ljusgrönt, ljusbrunt och ljusgult på
marken ända fram i förgrunden, i mitten
korresponderar de båda vita
bruksbyggnaderna med röda tak tvärs över den blå
vattenstrimman och över det hela är en
strålande himmel med lätta lysande moln.
Linnerhielm håller med förkärlek en ljust
blåaktig grundton som han bryter med
ljust rött. Han målar 1803 Motala ström
vid Motala gästgiveri; där »passeras den på
en bro af nie hvalf». Brobågarna sjunker i
en lång linje in emot bildens centrum, där
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
