- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
458

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - J. C. Linnerhielms naturskildring och dess förutsättningar. Av Örjan Lindberger

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Örjan Lindberger

— han blev med tiden riksgeograf — och
breven ge ofta noggranna upplysningar om
en trakts utseende eller en vägs
beskaffenhet, likaså om alla större egendomar. Som
Schiller påpekar kan man skönja en
anknytning till den gamla
sockenbeskrivningen. Men brevformen är vidare en
medvetet litterär form för Linnerhielm. Alla
brev voro inte privatbrev under 1700-talet;
många cirkulerade i avskrift som ett slags
tidningar. Det brev där Linnerhielm
beskrev branden i Jönköping i februari 1790
för brodern skickade han samtidigt en
kopia av till Gjörwell, som tryckte det i
Allmänna Tidningar, till Gustaf Fredriks
stora förargelse. Men Gustaf Fredrik var i
egenskap av brevmottagare inte bara
brodern utan också Vännen i 1700-talets
svärmiska stil och som sådan en halvt fiktiv
person. Han fick finna sig i halv
offentlighet.

Jonas Carl Linnerhielm var inte bara
konstnärligt begåvad, han var också en
person av reflekterande läggning. Han
tyckte om att avge omdömen. Brevformen
lämpade sig i hög grad härför. Han så att
säga recenserade den natur och de
byggnadsverk han såg på sina resor. Det finns
något som påminner om Gilpin i detta.
Men Linnerhielm har en friare
uppfattning än denne. Han är i stånd att finna
den pittoreska skönheten på flera ställen.
Det sammanhänger givetvis med hans
anknytning till den topografiska skolan, en
anknytning som, när han skrev, ytterligare
förstärktes av arvet från
sockenbeskrivningen.

I själva naturupplevelsen blandar sig
hos Linnerhielm ofta ett drag av reflexion.
Detta var ett skäl till att han behövde
pennan och inte bara ritstiftet och penseln
för att uttrycka sig. Han sysselsätter sig
medvetet eller omedvetet mycket med
förhållandet mellan människan och naturen.
Utgångspunkten är hans avsky för
barockträdgården, som tvingar naturen till under-

kastelse under ett av människan skapat
strängt regelsystem. i likhet med så många
andra i sin samtid prisar han i stället den
engelska trädgården. Detta innebär
emellertid inte ett oreserverat accepterande av
den vilda naturen. Liksom
rokokosensibiliteten älskade att förkläda sin erotiska
lystenhet i naturbarnets oskuld, så älskade
den att se en natur, som i själva verket var
tillrättalagd för att njutas av människan
men samtidigt verkade oberörd, en »städad»
natur. Det är påfallande hur Linnerhielm
gärna håller ett mänskligt inslag aktuellt,
även då han skildrar ensligheten. Han vill
ha ett stänk av trevnad och ombonad.

I skogens lugn uppsökte jag ett ställe, där vid
en Sågqvarn ett litet Vattenfall nedrusade.
Höga Alar omringade det, Granar skuggade dem,
och mellan deras barriga grenar syntes
I.andt-manna Hyddor. Nedanföre deras höjda plan flöt
bäcken med omärkelig rörelse, hela nejden
speglade sig, och i Granens mörka skugga lyste
Svärdsliljan mellan blek vass. Vid denna täcka strand
satte jag mig. Böljans porlande i fallet gaf ett
behagligt ljud; den hvitnade i sin fart, och mellan
dess skum reste sig grönskande klippor. Några
Gäss simmade nedanföre. En ensam karl höll
där på att fiska, och gjorde denna tafla lefvande,
utan att störa dess stillhet.

Ett ställe som detta ger en god
föreställning om grundtonen i Linnerhielms
naturupplevelse. Men likafullt tar han då och då
ett steg ut mot den verkligt vilda och
okuvade naturen. Detta visar sig framför allt
i hans syn på vattenfallen. Han finner
Trollhättan »förfärlig»; ordet betyder här,
som Sylwan påpekat, sublim. Han tjusas
i själva verket halvt motvilligt av
vattenmassornas raseri, där människosjälen
drunknar och uppgår i naturen. »Hvarje blick
åt djupet fördränkte mig, hvarje åt den
oroligt fraggiga vågen upprörde hela min
varelse; men hvarje åt den stigande vågen,
som upphöjde sig öfver klippans motstånd,
höjde min själ öfver tingens motsträfvighet
och ringhet.» Resultatet blir alltså till sist
elevation.

458

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0510.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free