- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
470

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Skånska ballader. Av Karl Ragnar Gierow

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Karl Ragnar Gi er o w

Det gick väl inte därefter
mer än en dag eller två,
så lyste det Esbern Otteson
att till fru Eline gå.

»Hör I, sköna fru Eline,
om I vill vara mig huld,
så låter I sy mig en skjorta
och sirar den väl med guld.»

»Låter jag sy er en skjorta
och sirar jag henne väl,
och får herr Lave veta det,
så slår han väl mig ihjäl.

Aldrig skulle jag sörja
och aldrig fälla en tår,
om inte jag väntat min make
från ledungen hem i år.»

Det var hennes tärna,

hon satte sig ned och skrev

och fick ett bud som gick uppåt land

till herr Lave med hennes brev.

»En hjort är kommen i hagen
och mumsar dess översta blad.
Vänd hem, ty annars kommer han
på blomman skada åstad.»

Herr Lave Stigson läste
de orden och lydde dem.
Ej ville den stolta fru Eline
välkomna honom hem.

In kom hennes smådräng,
han bar en silverbött kniv:
»Gud nåde Eder, fru Eline,
det gäller nu Ert liv.»

In kom en annan smådräng,
hans sammetskolt var röd:
»Gud nåde Eder, fru Eline,
herr Lave vill Er död.»

In kom herr Lave Stigson
med ett betsel med piggar av järn.
Och där fanns ingen, som kunde ge
den stolta fru Eline värn.

Hon böjde sig för sängen ned
drog av Lave Stigsons sko.

Då brast det goda bältet,
som höll hennes bröst i ro.

Då sade den stolta fru Eline,
ett ord kan hon ännu drista:
»Nu brast det, som skulle hålla,
nu höll det, som ville brista.»

Det var Lave Stigson,
han svarade henne vasst:
»Vad var det som ville brista,
och vad var det som brast?»

»Det var bara mitt bälte,
som sönder på ryggen brast.
Mitt hjärta skulle ha brustit,
men det stod emot för fast.»

Han gisslade henne med betslet
en timme och väl i två.
Han gisslade henne länge nog,
tills döden lät henne gå.

Han gisslade henne länge nog,
och ingen kom henne till värn,
förutom Esbern Otteson,
men dörren var låst med järn.

Det var Esbern Otteson,
han stötte upp dörrn med sin fot,
och alla dörrens spikar
de sprungo herr Lave emot.

»Hör du, Esbern Otteson,
vad jag nu säger dig.
Varför har du lockat
fru Eline bort från mig?»

De herrarna togo livtag
inunder de höga bjälkar.
Där deras skuldror stötte mot
brast timret som blomsterstjälkar.

Där deras fötter togo spjärn
rämnade golvets sten.
Där deras fingrar grepo
gick köttet loss från ben.

Tre buros ut från gården,
herr Lave och hans viv.
Den tredje var Esbern Otteson,
som gav för henne sitt liv.
Men likafullt måtte hon sörja.

470

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0522.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free