Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rousseau och Karl Marx. Ett försök till jämförande karakteristik av deras kultur- och samhällslära. Av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erich Wittenberg
Idealismen hos Marx framstår icke mindre
tydligt i hans kärlek till föräldrarna, i hans
harmoniska äktenskap med Jenny
West-phalen, i hans innerliga och förtroliga
förhållande till sina barn, i den vackra vänskapen
med Friedrich Engels, i hans djupa medkänsla
för det lidande proletariatet, i hans ständiga
beredvillighet att hjälpa sina förtryckta
medmänniskor, i hans uppfattning av
vetenskapen såsom självändamål och i hans allvarliga
strävan mot en i sig sluten världsåskådning.
Rousseau liksom Marx fick betala den inre
friheten med stora yttre offer; de försakade
båda en lugn och säkrad levnadsställning,
fingo städse föra en hård kamp för det dagliga
brödet och återspeglade i sig själva det
moderna livets oroliga föränderlighet och
osäkerhet.
Även Rousseaus egenartade förhållande till
upplysningen, i vars bann han står och som
han samtidigt skarpt kritiserar, upprepar sig
i Marx’ dubbeltydiga ställning till idealismen,
i vilken han själv lever och som han dock
vetenskapligt med lidelse bekämpar. Rousseau
och Marx räcka varandra till sist händerna
tvärs över de skiljande åren i den
revolutionära hållningen gentemot sin tids kultur
och samhälle. För dem gäller det en
grundläggande radikal omläggning av alla
bestående institutioner. Den profetiska anda, som
fyller deras verk, var därför lika starkt
inriktad på samtid och eftervärld.
Den konstitutiva skillnaden mellan
civilisation och kultur bildar Rousseaus och Marx’
stora livstema, om också denna terminologi
först tillhör en senare tid. I den hårda striden
mellan ting och människa vilja de visa den
enskilde vägen att kunna bevara sin egen
inre frihet och dock i skapande verksamhet
vara med om att omforma samhällslivet.
Omkring 1760 framväxer i Frankrike
civilisationsbegreppet; det är återspeglingen av
en på borgaren, civis, uppbyggd,
stadsorien-terad kulturdoktrin, vilken ser individen
lösgjord från den rena och orörda naturen. I
staden stormar ett övermått av yttre intryck
bedövande in på människan, tar hennes sinnen
fångna och berövar henne lätt den inre
jämvikten. Stadsbildens imponerande yttre, den
välordnade trafiken, den stränga regleringen
av yrkeslivet kan lätt förleda den flyktige och
okritiske besökaren till att identifiera stadens
kulturella betydelse med dess yttre gestalt.
Men detta är just det karakteristiska för
civilisationsbegreppet; det omfattar i lika grad
livets materiella och dess andliga
uttrycksformer utan att företaga en bestämd
värde-gradering dem emellan. I motsats härtill
innefattar den »organiska kulturen» alltid en
bestämd relation mellan människan och de
naturliga band — jord, landskap, hem — vilka
bestämma individens hela livsföring i familj,
levnadskall och andlig verksamhet.
Rousseaus stridsskrifter mot civilisationen
föreligga i hans pedagogiska romaner, »La
Nouvelle Héloise» och »Émile»; de äro burna
av den sociale apostelns revolutionära patos
och genomströmmas av den varma kärleken
till det lidande folkets barn. De belysa
grunddragen i Rousseaus hela kulturfilosofi: strävan
att pånyttföda den ofördärvade människans
naturliga, ursprungliga egenskaper och tron
på folket såsom en outtömlig källa till
förnyelse.
Motsättningen mot upplysningstiden, som
ställer sig nästan likgiltig till de ringare
skiktens lott och bejakar den bestående
samhällsformen, är uppenbar. Parallellen med Marx
är omisskännelig. Bådas intresse och kärlek
tillhör de bredare, hittills föraktade och
till-bakasatta folklagren. Bådas förkunnelse är
fylld av ett djupt etiskt innehåll. Vad bonden
är för Rousseau, det är för Marx proletariatet.
Såsom man kan se av Marx’ »Kritik der
Hegelschen Rechtsphilosophie», av Engels’
»Die Lage der arbeitenden Klassen in
England» och av bådas skildring i »Das
kommu-nistische Manifest», är proletariatet ännu
oberört av de högre klassernas fördärv, etiskt
luttrat genom sitt »universella lidande» och
tack vare sina själsliga och andliga
kraftreserver ankargrunden för förhoppningen om
en bättre framtid.
Det är i proletären som Marx tecknat
den rousssauanska naturmänniskans drag; de
berömda upplysningsmännens likgiltighet
inför folkets verkliga nöd motsvaras under den
marxska epoken av tidens liberalism, som
med enkla palliativ tror sig kunna lösa det
sociala problemet. Den av Rousseau och Marx
redan som en given verklighet uppfattade
idealbilden av bonden och proletären lämnar
därvid utgångspunkten för deras kritik av det
borgerliga samhället. Representanterna för de
högre klasserna ledas hos Rousseau liksom hos
Marx av egennyttan, enligt deras åsikt den
bärande drivkraften i det borgerliga samhället.
Lika nära som Rousseaus och Marx’
åskådningssätt här i en central fråga komma
varandra — naturligtvis med hänsyn tagen till
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
