Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rousseau och Karl Marx. Ett försök till jämförande karakteristik av deras kultur- och samhällslära. Av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rousseau och Karl Marx
sidan konstruktionen av en helt religiöst
bestämd framtidsvetenskap. Å ena sidan den
utförligt bevisade tesen om sanningslösheten
i alla hittills medvetna ideer, läror och teorier
såsom typiska uttryck för illusionära villor, å
andra sidan konstruktionen av en föregivet
rent förnuftsmässig vetenskap som ett
verksamt medel till slutgiltigt övervinnande av
irrationalismen.
Den nya vetenskapstanken förkunnar Marx
med en social Messias’ flammande patos och
uppkallar därmed just den emotionella sidan
av människans väsen till förverkligande av
sin sociala frälsningslära. Å ena sidan
fullständig negering av religionen, å den andra en
romantisk-svärmisk och mytisk
vetenskaps-kult som religiöst surrogat och reningsmedel.
Å ena sidan ett radikalt avvisande av den
absoluta moralen, ett djärvt förfäktande av
en relativistisk utvecklingsetik, å den andra
en skarp samhällskritik, vars tyngdpunkt just
ligger i erkännandet av människans eviga och
oförgängliga rättsanspråk. Så är också Marx’
vetenskapslära -—■ en egenartad paradox —
framvuxen ur och baserad på en djup inre
övertygelse att det lidande proletariatet har
rätt till befrielse. Den etiskt orienterade
vetenskapen skall framgångsrikt avhjälpa de
sociala missförhållandena.
Endast teoretiskt ligga sålunda dessa båda
personligheters ståndpunkter långt från
varandra: religion och vetenskap ha hos Rousseau
och Marx bytt roller; det principiella
förnekandet av vetenskapen hos den ene
motsvaras hos den andre av ett principiellt
bejakande. Praktiskt mötas de dock i alla
väsentliga punkter: i avståndstagandet från
den samtida vetenskapen, i ett positivistiskt
värdesättande av vetenskapen efter dess gagn
för det praktiska livet, i den etiska
tillämpningen av deras vetenskapskritik och
slutligen i den fasta tron på möjligheten av en
vetenskapens förnyelse, liksom också i den
hos dem båda aldrig bilagda striden mellan
förnuftets och känslans anspråk på
vetenskapen. Därmed ha väl Rousseau och Marx
redan upplagt alla de frågor, som den
moderna vetenskapliga krisen innesluter; att
finna en lösning blev dem dock icke förunnat.
Även i inställningen till privategendomen
mötas Rousseau och Marx. Här ligger just
skiljelinjen mellan liberalism och socialism.
För den liberale är egendomen oskiljaktigt
förbunden med människans personlighet;
därför är privategendomens helgd och oantast-
lighet uttryckligen fastslagen i »Déclaration
des droits de 1’homme» av år 1789, liksom
också i de flesta demokratiska författningar.
Men Rousseau och Marx ha som anhängare
av socialismen förnekat privategendomen.
Rousseau har därvid mera betraktat
problemets principiella sida, Marx mera de
praktiska åtgärderna för ett omedelbart
avlägsnande av de bestående missförhållandena.
Rousseau är emellertid ännu radikalare än
Marx i sin stränga fordran på en förblivande
rättvis egendomsfördelning under uppsikt av
»la volonté générale», som ensam har att
förfoga över och fördela all egendom. Båda ha
behandlat frågan inom sin egen tids sociala
ram. Därför saknas hos Rousseau det av
Marx uppställda kravet på ett förstatligande
av produktionsmedlen; ett sådant behov var
under 1700-talets första hälft icke trängande.
I motiveringen av sin uppfattning stämma
Rousseau och Marx in i de minsta detaljer
överens. Båda se i regleringen av
egendomsfrågan samhällsreformens huvudpunkt.
Fåtalets egendom är för Rousseau liksom för
Marx liktydig med flertalets egendomslöshet.
Motsatsen mellan rik och fattig är hos Marx
motsatsen mellan borgardöme och proletariat.
Egendomsfördelningen i det bestående
samhället vilar för Rousseau liksom för Marx på
utsugning. Ägandebegäret är för dem båda
ett uttryck för »borgarens» hejdlösa egoism.
En nyreglering av denna fråga är för båda ett
bjudande krav av rättskänslan. Rousseau
liksom Marx önskar därvid en radikal
nyordning i hela folkets intresse. En sådan reform
är i deras ögon en oundgänglig förutsättning
för en förnyelse av kulturlivet i dess helhet.
Rousseau och Marx ha vidare — den förre i
»Emile» och »Contrat social», den senare i
»Das kommunistische Manifest» — från sina
egendomsteorier slutit sig till att arvsrätten
måste avskaffas.
I likhet med alla utopiska
samhällsreformatorer ha Rousseau och Marx betonat
kroppsarbetets adel. Vi erinra här blott om
Marx’ »arbetsvärdesteori», på särskiljandet
mellan »enkelt» och »komplicerat» arbete (som
uttryck för mångfaldigat enkelt arbete) och
om de stränga kraven på kroppsarbete som
uppfostrings- och bildningsmedel. Marx
fordrar i enlighet härmed i »Das kommunistische
Manifest» och i »Das Kapital», att uppfostran
skall förenas med materiell produktion,
varvid kombinationen av betalat produktivt
arbete, andlig bildning och kroppsarbete en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
