Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rousseau och Karl Marx. Ett försök till jämförande karakteristik av deras kultur- och samhällslära. Av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erich Wittenberg
ligt hans åsikt på samma gång utgör ett
förträffligt andligt uppfostringsmedel för
proletariatets befrielse. Rousseau visade teoretiskt
och praktiskt på kroppsarbetets betydelse för
uppfostran. I betraktande av att man blott
av livet kan lära för livet och att det
omedelbara utövandet av manuellt arbete verkar
uppfostrande för hela människan fordrar
Rousseau att Émile skall lära ett hantverk.
I sin gemensamma övertygelse om det
andliga och det kroppsliga arbetets samhörighet,
om det otillräckliga i en enbart teoretisk
kännedom om praktiska sysselsättningar ha
Rousseau och Marx blivit föregångsmän för
den moderna »industripedagogiken» och för
vår tids arbetsskolor. Båda betona slutligen
den undantagslösa arbetsskyldigheten för alla
och envar.
Den inre frändskapen mellan Rousseau och
Marx belyses av deras oförsonliga
kampställning mot penningen, den främsta drivkraften
i det moderna samhället. Penningen blev för
dem aldrig självändamål, utan var på sin
höjd ett användbart medel att förverkliga
yttre rörelse- och handlingsfrihet. Även Émile
måste trots sin gynnsamma ekonomiska
ställning lära sig ett hantverk som ärligt försörjer
sin man. Rousseau såväl som Marx har därvid
klart insett, att penningen i sig själv icke
innehåller ett regulativ för förnuftig
användning, utan att det alltså enbart beror på
ägarens etiska halt om den skall få tjäna ett gott
och gagneligt ändamål.
Den mest geniala kritik som väl någonsin
från idealismens ståndpunkt har riktats mot
den moderna penningmänniskan har Marx
uttalat i sina avhandlingar »Zur Judenfrage»,
»Philosophie und Nationalökonomie» och i sin
»Deutsche Ideologie». I »Philosophie und
Nationalökonomie» heter det bland annat:
Penningens egenskaper äro mina —• dess ägares
— egenskaper och krafter. Det jag är och förmår
bestämmes alltså ingalunda av min individualitet. . .
Jag är en dålig, oärlig, samvetslös och andefattig
människa, men penningen äras, alltså även dess
ägare. Penningen är det högsta goda, alltså är dess
ägare god. Penningen befriar mig från besväret att
vara oärlig; jag framställes alltså som ärlig. Jag är
andefattig, men penningen är alltings verkliga själ.
Hur skulle då dess ägare kunna vara utan själ ? . . .
Jag som genom penningen förmår allt varefter en
människas hjärta trängtar, äger icke jag alla
mänskliga själsgåvor ? Förvandla alltså icke mina
penningar all min oförmåga till dess motsats ?
Ur detta framgår väl övertygande hur
kritiskt Marx liksom Rousseau ställde sig
gentemot den moderna »civilisationskulturen», hur
oriktigt det är att tillskriva Marx ett blint
förhärligande av den moderna civilisationens
välsignelser och så göra honom medansvarig
för de därur framvuxna samhällsskadorna.
Rousseau och Marx ha slutligen en ny
människobild för ögonen. De taga båda
avgjort avstånd från 1700-talets föreställning
om den isolerade Robinson-människan. Med
allt förhärligande av naturmänniskan ansåg
dock även Rousseau att detta ideal omöjligt
kunde förverkligas i hans tid. I »Contrat
social» betecknar han människan som en
samhällsvarelse, som just för frihetens skull
avstår från alla sina individuella rättigheter,
vilka det tillkommer den »allmänna viljan»
att begränsa och bestämma. Därmed intar
den enskilde i »Contrat social» samma
ställning som hos Marx i den moderna
hushållningen, vilken utifrån anvisar individen hans
bestämda plats.
Häri får man enligt Rousseau och Marx
finna sig, även om man måste försöka att ta
hänsyn till människornas personliga anspråk.
Visserligen förneka de den individuella
människan, men man förnimmer dock hos dem
båda en stark individualistisk underton. Den
moderna hushållningens organisationsformer
bliva hos Marx bestående även i
framtidsstaten; i utopiskt självbedrägeri väntar han
av samhällets sociala nyordning också en
andlig befrielse för människan; men Marx själv
hade just i sin förebildliga analys av
kapitalismen bindande bevisat omöjligheten av en
människans inre omdaning genom ett
funktionellt tvångsberoende av ekonomisk art —
detta kvarstår dock enligt Marx också i
framtidsstaten. Denna motsägelse förblir hos
honom olöst.
Rousseau har väl teoretiskt bemästrat
problemet individ-samhälle i »Contrat social»,
men han har blivit svaret skyldig när det
gäller att praktiskt genomföra ideerna. En
väg till att övervinna denna motsättning —
nämligen att ändamålsenligt inpassa de
individuella frihets- och kulturkraven i det nj’a
samhället — ha nog Rousseau och Marx
antytt, men de ha ej visat på de reala
förutsättningarna för att detta program skall kunna
genomföras. Det hårda och skickelsedigra
spänningsförhållandet mellan individ och
samhälle står följaktligen kvar hos dem.
Gemensam för dem båda är den djärva brytningen
med individualismen, uppfattningen av
människan såsom samhällsvarelse, men också den
djupgående kunskapen om den fara som från
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
