Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sällskap för humanister, radikaler och eremiter. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sällskap för humanister, radikaler och eremiter
han har stora historiska kunskaper och han
är väl bevandrad i den litteratur, som han
ansett det mödan värt att syssla med.
Därutöver har han företagit strövtåg åt de mest
olika håll. I den nya boken presenteras vi
för Frankrikes marskalkar, för schweizare
ocb landsknektar, mogulkejsare och en engelsk
Miinchhausen, vi få vara med på jakten
efter den vandrande sjöns mysterium och
kampen mot människojägarna i Indien, vi
sitta under cirkuskupolen och följa med
landskampen i brottning mellan Finland
och Sverige för att i nästa ögonblick
förflyttas till de sextiofyra rutornas värld och
föreställas för en lysande rad sällsamma
begåvningar. Mellan dessa utflykter hinner
Bengtsson resonera om Byron och Edda,
Canterbury Tales och detektivromaner för
att slutligen föra oss hem till sig, där han
visar oss sina bokhyllors personligt
komponerade samlingar och berättar om
manx-kattens och binas vardagsliv under sin
herres beskydd.
Bengtsson har i högre grad än någon annan
i Sverige förmått hävda essäistiken som en
konst för konstens egen skull. Men han är
inte alldeles oberoende av sina motiv, även
om han kan göra en pikant och trevligt
kryddad anrättning av de mest obetydliga
ting. Han söker vanligen upp historiska
händelser och personer, böcker och hobbyn,
som i och för sig ha det originellas och
sällsyntas underhållningsvärde. En god stilist
har inte alltför stora svårigheter att
ytterligare ge dem den nödvändiga personliga
nyansen. Hos Bengtsson är denna nyans i
hans bästa stunder präglad av spirituell
skepticism och saklig eftertänksamhet, seriös
ironi och äkta upptäckarglädje, romantik och
realism, kavaljerslynne och karolinermoral.
Han reser i otidsenliga vagnar och han gör
sig ofta onödigt besvär med att antyda det.
Men han är ett underhållande sällskap även
för andra än eremiter och det är väl den
bästa komplimang han kan få.
Två människor som Frans G. Bengtsson
och Erik Blomberg bo på olika planeter.
Det finns ingen förbindelseled, ingen
möjlighet till utbyte mellan den som skrivit
Sällskap för en eremit och den som står
bakom den socialistiska kulturkritiken i
Efter stormen ■— före stormen. Det är en
symbolisk och tragisk situation. Människan
har tusen ansikten, hon talar olika språk och
dyrkar olika gudar, hon lever, tänker och
kämpar på fronter som äro skilda av den stora
ovisshetens ingenmansland. Men ändå finns det
en idealitet som vill tvinga henne att tro
på en gemensam bestämmelse. En hopplös
dröm förefaller det oss kanske. Men också
den idealiteten tillhör verklighetens värld.
Den är människans protest mot den blinda
Ananke, mot tanken på det oföränderliga
och oundvikliga.
Endast för att vi trott på sanningen ha
vi kunnat bygga upp det mänskliga
kultursamhället, säger Erik Blomberg i förordet
till sin bok. Det är denna tro som i dag
forrådes, och därför hotar allt att störta
samman över oss. Kallikles samlar sina
skaror och Sokrates väntar domen.
Blomberg säger sig vara både socialist
och humanistisk kulturkritiker, vilket
innebär att han inte anser sig vara en partiman.
Men hans bok ger trots sin ärliga och
begripliga indignation inte tillräckligt stöd
för denna självkarakteristik. Sanningen är
för honom uppenbarad i en världsåskådning
som han ger etiketten »vetenskaplig socialism».
Denna socialisms mera populära namn är
marxism och författaren undanröjer varje
tvivel på sin renlärighet genom att dekretera
att det är lika absurt att tala om en socialism
utan Marx som om en kristendom utan Gud.
Båda kunna enligt hans mening liknas vid
en bladlös kniv utan skaft.
Det schema Blomberg lägger upp är enkelt
och välkänt. Kriget, diktaturen, våldslärorna,
svälten och dekadensen — allt är en produkt
av den kapitalistiska samhällsordningen. »Den
enda hushållning som bär sig i det
kapitalistiska samhället är krigshushållningen, som
går ut på att ta livet av de överflödiga
människomassor, som den inte längre kan
livnära.» Nutidens centrala problem är
därför det sociala problemet, »klassernas kamp
om samhällets omdaning». Och den enda
möjliga lösningen är socialismens. Blomberg
hänvisar till att Ryssland — den tillämpade
socialismens land — inte har någon
arbetslöshet. Men han glömmer att nämna att
Tyskland inte heller har det. Han glömmer
vidare att nämna att Ryssland är en diktatur,
att dess rustningar växa i samma takt som
de kapitalistiska ländernas, att dess terror
effektivt har utrotat varje spår av den
tanke-och yttrandefrihet, som Blomberg i sitt
förord anser vara »dyrbarare och omistligare
än någonsin». Jag vill inte insinuera att
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
