Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sällskap för humanister, radikaler och eremiter. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. B ar c k
denna glömska betyder att han i
Sovjetsamhället ser något förebildligt. Men det
hade sett bättre ut om han inte gjort sig
skyldig till den. Det är också högst
tvivelaktigt om kravet på objektivitet blir
uppfyllt genom de våldsamt förenklade angrepp
på fascism och nazism som Blomberg laddar
sin text med.
Kristendomen har fått ett mycket stort
utrymme i boken. Polemiken i trosfrågan
har ingenting nytt att bjuda och förefaller
ganska ovidkommande. Viktigare är vad
Blomberg har att säga om förräderiet mot
kristendomen inom de kristnas egna led.
Han erkänner att kristendomen har en
väsentlig andel i den humanitetsmoral, som är
vårt gemensamma kulturarv. Det är denna
moral han ser kristna människor svika och
förråda, om inte på annat sätt så genom
sin tystnad i sådana fall där de borde tala.
Och kyrkorna ha i stor utsträckning följt
samma politik, den katolska i Italien under
abessinska kriget, den protestantiska i
Tyskland —- med undantag av bekännelsekyrkan —
under rasförföljelserna och det öppna
förhånandet av kristna livsvärden. Mot
bolsjevismen ha de kristna alltid intagit en öppen
kampställning, men med nazismen och
fascismen kompromissar man. Man kan inte värja
sig för att Erik Blomberg i alltför hög grad
har rätt, då han säger att de kristnas
samvete börjar tala först när deras kyrka, deras
ämbetsverk hotas. Martyrernas tid är ute
och enskilda tappra insatser ha inte kunnat
förhindra att kristendomen i dag tillhör
statisterna i det stora spelet om människornas
själar.
Men den socialism Erik Blomberg
predikar kan inte heller längre göra anspråk
på annat än en statistroll: den är alltför
gammal och har alltför ofta visat sin
oförmåga. Den socialism som ännu i dag spelar
en roll i första planet, den som utgör ett
värn för mänskliga värden, kallar sig
socialdemokrati och tillhör en front till vilken
man inte mobiliseras efter sin renlärighet i
socialistisk mening, utan helt enkelt därför
att man vill försvara friheten och
demokratin. Demokratins försvarsproblem
sysselsätter inte Blomberg, han har ingenting att
säga om nödvändigheten att försöka samla
alla krafter kring en gemenskapssyn med
uppoffrande av dogmatiken på både
borgerligt och socialistiskt håll. Han tror tydligen
inte på att det mål han vill nå -— en män-
niskovärdig tillvaro för alla — kan nås på
andra vägar än den radikala socialismens.
Det är hans bokstavstrohet, hans offer till
teorin på livets bekostnad. Ty det är inte
målet, människans frigörelse, som blir det
ensamt avgörande utan det kräves att målet
skall nås på ett bestämt sätt och i trohet
mot en bestämd världsåskådning. Det är av
denna anda Efter stormen -—- före stormen
får sin begränsning och som ställer så många
av de problem den sysselsätter sig med i en
enligt min mening skev belysning.
Nu kan man naturligtvis invända att en
uppgörelse med världen av i dag inte kan
ske med silkesvantar på händerna om den
överhuvud skall ha någon betydelse. Man
kan som känt inte alltid ha sina bästa byxor
på när man är ute och slåss för frihet och
sanning, och det måste väl vara tillåtet
även för andra än fascister och nazister att
helt enkelt agitera för sin uppfattning. Vill
man betrakta Erik Blombergs bok som en
radikalsocialistisk propagandaskrift, så kan
man naturligtvis låta den passera som sådan
och ge kritiken permission. Men jag har
fått den uppfattningen att författaren
menat något annat med den tidskritik han
presenterar, att han gör anspråk på att
den inte blott skall betraktas som en
kavallerichock, utan som ett led i den mera
invecklade och nyanserade krigföring, som han
själv ger namnet humanistisk kulturkritik.
Det är därför man inte är villig att bara
sitta tyst och svälja, även om man i en del
saker är överens med honom. Det är inte
det att det är fel på Erik Blombergs lära.
Den egenskapen delar den med alla andra
läror. Men är det inte hans sinnelag som
fört honom vilse och kommit honom att i
väsentliga punkter svika den front där han
själv tror att han står?
Att Ragnar Josephsons bok
Skådeplatser får bilda eftertruppen i denna defilad
har ingenting med frågan om rang och
värdighet att göra. Men han sluter cirkeln och
för oss tillbaka till den humanistiska
överblick vi lärde känna hos Algot Werin. Det
är dramatisk konst och teaterupplevelser
som han denna gång skriver om. Han för
oss in i salongen, låter oss lyssna till de
diktade gestalterna, lära känna deras
gärningar och tankar för att vi skola kunna
återfinna dem och förstå deras innebörd på
den större scen, där vi själva spela med.
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
