Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. »Tiotalisterna». Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
Ti o t ali s t erna*»
Av Ivar Harrie
^ET VAR under 1900-talets första
årtionde Sverige fick en modern romankonst,
där en yrkestradition kunde finna
anknytning och yngre släktled söka mönster för
hantverket. Denna romankonst kom till i
kretsar som ännu inte skämdes för att känna
sig och kalla sig intellektuella; det var vaket
och känsligt folk som fått sin estetiska
känslighet förfinad hos 90-talsmästarna och sitt
kritiska sinne skärpt genom Hjalmar
Söderberg och genom sekelskiftets danskar och
fransoser; de hade brutit Sveriges
provinsiella isolering och kände Europa som sitt
hemland — men det var intet tryggt
hemland; deras febrila tendens att avlyssna
tidstecknen och lätt neurasteniska
benägenhet för självrannsakan äro symptomatiska
för en tid då det drog samman till
världskrig. I deras romaner demonstrerades
brytningstidens problematik på intima
mänskliga konflikter; miljön var helst staden, gärna
storstaden, och berättarmaneret det
impressionistiska som tagit lärdom av reporterns
snabbmålningsteknik: flera av dem voro
yrkesjournalister. Detta författarsläktled står
redan i litteraturhistorier och har etikett:
»tiotalisterna». Men de äro på intet vis ur
leken: deras nytillkommande verk höra till
1930-talets levande och representativa
litteratur, och närhelst de ha något att
berätta, överlämnar man sig åt deras konst
med den trygghet och den otvungna
uppmärksamhet som moget folk i
mästar-klassen inger.
Hos dem alla finns ambitionen att utöva
kritik och visa verklighetssinne förenad med
ett starkt och trofast patos av det slag som
nuförtiden kallas humanistiskt — alltså
patos för människornas frigörelse ur
tyranniska traditioner och auktoriteter. Men
naturligtvis kan man också bland tiotalisterna
skilja mellan patetiker och realister: å ena
sidan folk som låter sin bild av tillvaron
förenklas och stiliseras av en lidelse som
kräver att förkunnas, å andra sidan de som
ha själva observationen, iakttagarens
nyfikenhet, till förhärskande lidelse. Till de
avgjorda patetikerna hör Anna Lenah
Elg-ström. Hennes berättarkonst tjänar alltid
egentligast till att drapera en förkunnelse;
förkunnelsen gäller alltid humanitetens ideal
och dikteras av ett varmt och lättrört
känsloliv, som har behov av starka, tydliga och
även utförliga uttryck. Ett sådant
för-fattartemperament trivs inte helt otvunget
bland den realistiska samtidsberättelsens
många små vardagsaccessoarer: Anna Lenah
Elgström är mest och bäst sig själv, när
hon söker sig till händelseförlopp i
världshistoriskt format, som lämpa sig att i stora
linjer och bjärta symboler åskådliggöra
hennes trosvisshet och hennes heliga vrede.
Bättre än i den omständliga romanserien
om den kloka Elsa blir man bekant med
henne i den nya boken Från år noll till tre:
det faller sig naturligt för henne att dikta
in sin livserfarenhet och sina reaktioner på
tidens nöd i en äventyrsroman om franska
revolutionen. Det blir en historia med
mycket blod och mycket eld, med svärmisk
idealitet och tragisk kärlek, och med heroiska
samvetskonflikter hos sköna och starka
hjältar och hjältinnor med klingande namn;
som bakgrund får man se själva
revolutionshistorien dra förbi, onekligen stiliserad för
att inte säga romantiserad, men man låter
sig gärna i diktarinnans sällskap än en gång
fascineras av händelseförloppet — de tre
korta årens långa väg från den nationalliberala
regimens korta frihetsberusning till . den
nakna terrorn under Robespierres diktatur.
Förf. låter gärna sina personer kommentera
händelserna — med en överströmmande
och stormande vältalighet som just här ger
stiltrogen tidsfärg. Någon gång kan den
koncentreras i ett gällt anskri som
fortsätter att. ringa en i öronen ■— som på ett
ställe i unge Huguin de la Rochejaquelins
långa självrannsakan: »Blod •— blod — till
slut hade det gått upp även för dem som mest
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
