Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. »Tiotalisterna». Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harrie
blossande ordat om hårdhetens plikt, att
det var i blod, icke blott i ord de vadat.»
Även Gustaf Hellström gav år 1938 ut
en historisk roman, men i helt annan mening
än Anna Lenah Elgströms. Han är den av
tiotalisterna som allra mest renodlat
företräder observatörens typ. Den hållning han
i sin konst intar gentemot livet, är
visserligen inte reporterns, men väl rapportörens,
den storstilade korrespondentens, som har
att informera och påverka en upplyst opinion.
Berättarens yrke hör i hans ögon alltid till
de historiska vetenskaperna, med deras krav
på metodisk kritik, tålig penetration,
vidsträckt överblick, säker syntes. Hans fantasi
arbetar helst med material ur fakticiteten, men
den fastnar inte i stoffet, det sovras,
analyseras, bearbetas, och därav bygges upp en
ny, konkretare och intensivare verklighet.
Hans romanserie »En man utan humor» har
följt de väsentliga linjerna av hans eget liv.
Men den är inte självbiografi, utan
historieskrivning. Näst sista delen kom ut 1925,
och sista delen 1938. Det behövdes ett
mellanrum på tretton år för att få det material
som måste bearbetas där inom riktigt
synhåll. Också har han i den nya boken om
Stellan Petreus ett starkare grepp, en
strängare sovring och en friare syn än kanske
någonsin förr: det ovidkommande — det
som någon gång kunde få tycke av privatbikt
eller av uppgörelse om gammal ost — har
sjunkit undan helt och hållet i berättelsen
om Stellan Petreus’ Stockholmsår 1906—1908.
Det var en tjusande idyll — titeln är ironisk,
med ett stänk av harm uti. Den innebär en
protest mot det fortfarande gängse talet om
hur trivsamt och bekvämt och problemfritt
man hade det i förkrigstidens Sverige. Det
är visserligen sant att det Stockholm som
möter den unge kritiske lundensaren ur
Lidforsskretsen verkligen har rätt mycket
av tjusig idyll, lättsinnig och generös och
begiven på alla slags berusning, i Bellmans
efterföljelse. Den tanklösa flottheten kan
slå över i svindlerier, välmågan kan bestraffas
med spleen, och handlingslusten kan drivas
att söka utlopp i excentriska lordfasoner, som
hos grosshandlaren Carl-Göran Orrman,
Mannen som gör vad som faller honom in.
Litteratur är det enda som tas riktigt på allvar,
och därnäst litteraturhistoria; i Levertins
stad är begåvning detsamma som
litteraturintresse. Men inunder värker det av oro, av
törst efter verkligt liv med fara och allvar
och ansvar; och allra innerst inne går man
och skäms, där mal och mumlar ett
samvetsagg som man ännu inte kan stava ihop till
en tydlig text — men det låter otäckt likt
»mene, mene, tekel ...» Och detta blir
romanens egentliga ämne. Levertins död blir
symbol och bildar epok. Redan dessförinnan
har Stellan Petreus övergett sitt
litteraturhistoriska arbetsbord på Kungliga
Biblioteket. Och en kväll då han har helafton med
Carl-Göran Orrman, skymtar ett
människoöde i förbifarten på en trottoar — en tiggare
med träben: det löser ut barndomsminnen
hemifrån Kristianstad, de tätna och få makt
och liv och bli till upptäckt av en ny
verklighet: den sociala orättvisan. Det förfallna
stadsbudet därhemma som blev
socialistpionjär lämnar inte Stellan Petreus någon
ro längre, minnesbilden pockar och pockar:
förtälj min saga . . . Och samtidigt skakas
han själv ut ur välmågans skenvärld, han
blir ruinerad och måste se fattigdom i ögonen.
Han behöver modet att i livet inte se ett
lamslående öde, utan ett äventyr och en
förpliktelse. Och han får vad han behöver.
En kväll då han törnar in på Rydbergs bar,
har det sällat sig till litteratörgänget en
liten senig och svartmuskig filosof, med
uppsyn av ung Bonaparte, som i ivrigt
staccato kastar in nya och förbryllande
tankegångar i den permanenta diskussionen:
i sitt innersta väsen, som är aktiviteten,
viljan, medverkar människan i en ständigt
fortgående nyskapelse av tillvaron, i en
utveckling som gör livet ständigt rikare,
som icke kan förutses och som uppenbaras
icke för intellektet utan för intuitionen.
Visdomen är senaste nytt från Paris —• från
Henri Bergsons kateder: och den lille filosofen
är gjord lätt igenkännlig — han heter John
Landquist. Kvällen på Rydbergs bar är en
viktig litteraturhistorisk händelse: den gav
uppbrottssignal åt ett helt författarsläktled;
i Bergsons filosofi funno de sin längtan från
kvietism till aktivism teoretiskt rättfärdigad.
För Stellan betyder mötet med Bergson att
han får mod att kännas vid sin skaparvilja
och sin ansvarskänsla, och därav bärs han
fram genom de långa födslovåndorna med
boken om stadsbudet. Men sen håller han på
att duka under, när tröttheten kommer, och
tomheten ■— och armodet som först hålles
skamset dolt men sedan biter huvudet av
skammen och exponerar sig fräckt i vigilans
och bohemeri. Han räddas, när han får en
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
