Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - I strömmingens tecken. Av Einar Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E i ar Malm
nella folktyper; kapitlet om Huvudskär
slutligen åskådliggör den speciella rättsordning,
som förlänat övärldens kynne och livsföring
dess karakteristika. Detta är kompositionen,
men givetvis har Erik Jonson, som väl vet
hur tråkig en schematisk framställning blir,
sörjt för att den rätta doften och den rätta
sikten präglar varje kapitel. Med den suveräne
kåsörens nyckfullhet men också med mycken
pregnans lotsar han läsaren omkring i sällskap
med märgfullt finurliga representanter för
skärfolket, ger då och då i enkelt magistrala
vändningar ett stormigt havspanorama eller
en blommande idyll, rullar plötsligt upp ett
hisnande historiskt perspektiv och levandegör
som en film hur det tillgår när riddaren
Eren-gisle Nilsson med sitt följe landstiger i
Huvudskär och låter sin skrivare uppteckna fiskarnas
oskrivna lag, som vad det led fick giltighet
för hela kusten. Gamla tiders fågelfänge med
nät beskrivs med samma fotografiska skärpa
som om det gällt nutidens ruskiga skytte, och
de ryktbara saltströmmingsresorna inåt
Stockholm och Mälarbygderna, bagateller i
jämförelse med livländarnas livsfarliga
salthämt-ningsfärder tvärsöver Östersjön, rycka oss
närmare inpå livet.
I strömmingens tecken
sen femtio år
i havsbandets bäcken
dina farleder går
skrev jag på Erik Jonsons i vintras
inträffade halvsekeldag; strömmingen var som
sagt drivkraften i detta utskärsfiske, och
strömmingens storhet och fall som
national-föda var en av huvudorsakerna till
utskärens avfolkning. Allt detta och mer därtill
klarlägger Jonson med svepande kraft och
entusiasm; samma kraft och entusiasm ut-
märker också hans skildring av skären i
sig, av skären som enastående och
oskattbar naturform. Expressivt klargör han
hur små möjligheter dagens tanklösa
semesterfolk har att reda sig där ■— och hur
litet de ha där att göra. Men å andra sidan
torde han knappast vilja ha utskärgårdarna
till fridlysta reservat, snarast drömmer han
väl om att med denna över- och återblick
väcka det sorgligt degenererade
havsbandsfisket till liv igen!
Och skulle han lyckas därmed, får han nog
dela äran med det storartade
bildackompanjemanget, som dels består av
dokumentreproduktioner, dels och framförallt av Per
Kjelléns fotografier. Jag vill inte säga att
de konstnärligt stå i särklass —• utan tvivel
ha vi kameramän med känsligare inställning
och säkrare motivöga. Men bättre
skärgårdsfotos har jag i varje fall inte sett. Havet i
storm och stiltje under olika årstider, alltid
i effektfullt sammanhang med strandhällar
och grynnor eller kobbar; bryggor, bodar,
stugor, fyrar och kummel, båtar och redskap,
folktyper, vegetation — allt finns där i
överväldigande rikedom och skönhet.
Möjligen saknar man diverse detaljer — och så
djurlivet. Lite säl och fågel skulle ha gjort
tavlorna riktigare — texten omnämner dem
åtminstone, fast Jonson snålar ju, avsiktligt,
med välbekanta ting. Man får vara tacksam
ändå. Begränsningens konst är svår;
tillsammans bilda emellertid författarens och
fotografens prestationer ett stramt och
hållbart monument över ett av våra
karaktärsfullaste landskap — skärgårdshavet. Också
typografiskt står verket — bortsett från en
del smetningar i trycket — på jämnhöjd
med det yppersta i genren.
5X0
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
