Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Anders Zorns samlingar och Zornmuseet i Mora. Av Gerda Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerda Boethius
Elisabeth av Österrike.
Tillskriven Frangois Clouet.
lokaler utretts och dryftats. För
byggnadsfrågor och tekniska detaljer har han haft
värdefullt bistånd av byggmästaren, Anders
Diös i Uppsala. Principen för inredningen
var att Zorns egna verk skulle bilda ett slutet
helt, där man kunde följa hans utveckling
som konstnär, under det att hans samlingar
skulle ordnas i särskilda avdelningar. En
av de viktigaste premisserna var att man
helt skulle undvika överljus, dels därför att
yttertaket vid överljusanordningar aldrig
kan ge byggnaden det skydd man önskar,
dels också och framför allt av
museitek-niska skäl, då överljus alltid blir stereotypt
och kallt och visat sig vara särskilt
otacksamt för impressionisternas känsliga
valörmåleri. En viktig museiteknisk landvinning
är, att man kommit till insikt om att det
ej finns en idealbelysning, utan att denna
känsligt måste lämpas efter föremålen.
Den ädlaste svenska konst vi ha utgöres
av stafflitavlor målade för borgerliga
interiörer, och rumsbelysning och
rumsproportioner ge därför den idealiska ramen för
konstverken. Enligt denna princip blev
Zornmuseets nedervåning delad i flera olika
stora rum, belysta av djupt neddragna
fönster. Byggnadens inre bredd är endast
9,5 meter och nedervåningen delas av en
hj ärtmur så placerad att rummens största
djup är fem meter. Tack vare detta blir
avståndet från fönsterna, där man har
direktbelysning, så kort att ljuset ger
ovanligt litet glansdagrar. Man undviker
visserligen lika litet som med överljus att man
får olika belysning för- och eftermiddag.
Detta är emellertid enbart en fördel, ty
olika belysning framkallar olika
egenskaper hos måleri, och man börjar alltmer
komma till insikt om att ett spelande
levande ljus ger en samling ökat
skönhetsvärde och gör den mera tillgänglig och
intresseväckande för publiken.
En annan effekt har genomförts som
tidigare prövats i Amerika, att undvika
vestibul i vanlig mening liksom texter,
kartor och alla »pedagogiska pekfinger».
Föremålen skola själva tala. Den
besökande kommer rakt in i en stor hall,
där en klack av hj ärtmuren bildar ett
slags mellanvägg mot vars bakre sida
en garderob är anordnad. På sidorna
spelar ljuset in över det med flammig grön
och skärröd Harbonäsmarmor belagda
golvet. Alla väggar äro hållna i neutrala
gråvita toner. Tavlorna äro valda med
avsikt att omedelbart ge besökaren ett
starkt intryck av Zorn och Mora. På
väggen mitt emot entrén hänger tavlan
»Midnatt», flickan som ror i båten i den
ljusa, skugglösa sommarnatten, på
sidoväggarna hänga Zorns självporträtt i rött
och Emma Zorn i Parisateljén, och
däromkring sitter ett representativt urval av
studier och större målningar,
huvudsakligen från 1890-talet och 1900-talets första
år. Från hallen börjar besökaren sin
rundvandring i akvarellrummen, där
utställningen avser att ge en instruktiv inblick i
Zorns sätt att arbeta, hur han drillade sig
själv fram till mästerskap och hur mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
