Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Karl XII i Stralsund. Stämningsbilder av ett ögonvittne, generallöjtnanten Conrad von Ranck. Av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XII i Stralsund
afton kommer att säga honom, efter vad han just
i detta ögonblick anförtrott mig, att om kungen
inte vill bifalla så hälsosamma förslag för sig och
sina stater, medan det ännu är tid att därigenom
komma till en resonabel förlikning, så får Hans
Majestät inte taga illa upp, att ambassadören också
drar sig tillbaka, då han inser, att han inte längre
kan vara honom nyttig på något sätt, och att
han inte kan underlåta att svara herr von
Wacker-bart på så hederliga brev utan att därigenom
bliva ansvarig inför kungen, sin herre, och alla
civiliserade nationer, så vi skola nu se vilka
resultat detta samtal kan åstadkomma, som skall bli
sista smörjeisen —■
För detaljerna av allt det här hänvisar jag, som
jag redan har sagt, till den rapport som
adelsmannen skall göra, som har brevet med sig, ty
det skulle vara alltför långt att skriva, utan att
räkna med att det knappt verkar troligt allt det
som vi dagligen få erfara här, och kan var och en
här väl säga, att han aldrig i sin livstid varit i en
sådan kalabalik som den nuvarande. Vad mig
beträffar tröstar jag mig bättre än de andra med
tanke på att jag har kommit på uppdrag av en
prins och herre, för vilken jag aldrig kan göra
nog; men utom detta, så skulle jag snarare
föredraga att göra två resor till Indien än att befinna
mig på en liknande fest, eller må det inte finnas
någon Gud för mig; inte så att faran för livet är
större eller att man inte befunnit sig i större
vådor, men på grund av all förtret man måste
svälja, då man ser sakerna gå på det viset. Nåja,
var dag må bringa oss nya händelser, ty allt är
bräckligt i detta livet, och jag för min del förblir
till min sista suck
Monseigneur, Ers Höghets
mycket ödmjuke och mycket hörsamme
och trogne tjänare
Martin L’aisné.
Stralsund den 13 december 1715
Monseigneur,
Detta kommer med all sannolikhet att bli det
sista brev jag skall ha äran att skriva härifrån
till Ers Höghet, ty så som affärerna arta sig,
är det inte att förutsätta att detta kan vara ännu
åtta dagar —
Fienderna började i går vid middagstiden att
skjuta en bresch, och om de gå så ordentligt till
verket, som jag räknar med, skola de vara färdiga
därmed om tre dagar; men det, som är ännu värre
än detta, är frosten som kommit över oss och som,
om den fortsätter två eller tre gånger 24 timmar
som den har börjat, skall göra hela staden angrip-
bar utan att de skola ha behov av att hålla sig
till de brescher, som de ha gjort med kanonerna.
Kungen vill inte trots allt detta att man ens
talar med honom om att bege sig av, vilket gör
var och en, och mig i all synnerhet, en sådan
sorg, för att inte säga förtvivlan, att det är så
att man förlorar allt det lilla sunda förstånd som
återstår en. Ers Höghet kan också aldrig
föreställa sig hur mycket detta trycker alla
officerarna och general Diiker (fästningens
kommendant) mer än någon annan, vilken har sagt honom
helt klart, att fruktan att se honom dödad eller
fången skall låta dem göra mindre
kraftansträngningar än de skulle göra, om han tog hänsyn till
sin person, emedan då Hans Majestät skulle
kunna bringa sina affärer på fötter igen och bistå
dem i deras nöd, vilket inte kommer att ske, om
denna olycka drabbar honom. Men allt det där
eller intet det är samma sak, nåväl, jag vet inte
mer att säga därom — ty större snillen än jag
tappar där bort sitt latin–-
Vi ha till slut gjort så mycket efter många knep
och omvägar, som jag har arbetat med som om
det gällde att rädda mitt liv, att den franske
ambassadören har rest i morse till konungens av
Preussen läger, med vilken han i förbifarten skall
tala affärer för att se, om det inte skall vara
möjligt att få en förlikning till stånd,
emedan de där allierade alltid ha låtit världen höra,
att de blott förde krig mot konungen av Sverige
för att få en allmän fred och lugn i Tyskland.
Ambassadören ifråga skall alltså giva den
preussiske konungen till känna, att vår konung är
nöjd därmed, förutsatt att garanterna av den
Westfaliska freden nämna en plats, dit man kan
sända ombud för att förhandla, och det inte kan
sägas, att det är hans nuvarande fiender som
föreskriva honom det.
Vad beträffar de brev och uppdrag, som
överstelöjtnant Odelström haft med sig, finns det ingen
möjlighet att angående det få något svar av Hans
Majestät, eftersom han ständigt ursäktar sig med
att ha alltför många göromål för närvarande,
vilka emellertid alls inte äro så viktiga att inte
andra mycket väl kunde uträtta dem, men
sådana äro Majestätets goda plaisirs, vilket inte
undgår att låta mig lida mer än jag kan uttrycka.
Vad jag kan försäkra Ers Höghet är, att jag inte
har underlåtit något, och jag har därpå till vittne
den Store, som jag tillber, sade den gamle
domprosten —
Stralsund den 14 december.
Som det fortfarande är motvind, begagnar jag
mig av tiden till att låta Ers Höghet veta, att
537
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
