Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En gäll vårton. Av Gösta Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Sjöberg
skarpt den rutinerade parlamentarikern
fru Bomgren.
Det passerade hade emellertid inte den
brutala karaktär, som ryktet givit det, när
det snabbt susat genom den stora
tidningsofficinens lokaler, och som fru Bomgren
fortfarande menade föreligga åtminstone i
den dystre Jonssons egentliga avsikt.
En ny maskin var under uppsättning i
källarvåningen och Jonsson, som var
tillfälligt anställd som hjälparbetare, hade
uppehållit sig där under lunchrasten, då
mekanikerna voro ute. Tidningsbuden hade
varit sysselsatta med bladning av
lantbruksbilagan i en lokal i samma våning,
och Hilma hade av någon anledning
kommit in i maskinrummet, då Jonsson
företagit sig det ödesdigra närmandet.
—• Vi såg väl på henne, när hon kom ut
till oss och såg virrig ut, vad han hade haft
för sig, förklarade fru Bomgren.
Hennes kårkänsla hade upprörts av
vad hon trodde sig kunna slutleda, och
med förbigående av både faktor och
souschef hade hon gjort en direkt och
tempera-mentsfull anmälan hos direktören.
— Jag anser . . . började fru Bomgren
återigen.
Kapten Wintzén smällde igen fönstret
och vände sig om.
—- Ja men för tusingen, utbrast han
energiskt och gick snabbt fram mot
skrivbordet. Jag har talat med Hilma privat,
och hela saken är . . .
— Jag tittade in i dörren, förklarade nu
Hilma lamt, och då vinkade han åt mig . . .
— Ja, se där, markerade kaptenen.
Hon gick emot honom, men vände genast,
då hon antagligen ångrade sig, och då gick
han fram och tog om henne ... så här . . .
Kapten Wintzén åskådliggjorde nu det
passerade genom att bakifrån omfatta
faktorns breda gestalt.
— Kan man nu verkligen anse
började han igen.
Ett svagt småleende drog över direktör
Roths jämna ansikte, men försvann
hastigt.
—- Vad menar Jonsson med sådant,
när man hjälpt honom till arbete? frågade
han skarpt brottslingen.
Jonsson skakades ur den tysta passivitet,
som han värnat sig med.
— Jag vet inte, sade han och stirrade
ut genom fönstret mot den klara himlen,
f-n flög i mig . . .
-—- Jag har inte tid med er mera nu,
resolverade direktör Roth. Jäg skall kalla
upp er sedan.
Rättssammanträdet upplöstes tveksamt,
och stegen ekade i den ljusa moderna
trappuppgången med de eleganta ledstängerna i
rostfritt stål. En trappa ner tittade ett
nytert intellektuellt ansikte ut ur en
dörr. Det var tidningens
kulturmedarbetare lektor Fagner, även föreståndare för
länsmuseet och vice ordförande i
orkesterföreningen, som var på besök hos
redaktionssekreteraren .
Denne hade redan givit honom en
relation av dagens sensation inom officinen
enligt den första mera dramatiska och
groteska version som cirkulerat och som
kommit etsaren på klichéanstalten att i
obscen munterhet tappa ett glasnegativ i
torkapparaten.
Lektorn strök sig livligt över sin
framifrån tillväxande flint, som ökade pannans
höjd med ett drag av upphöjd genialitet.
— Pan blåser sin första ton i vårluften,
sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
