Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En gäll vårton. Av Gösta Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gäll v år t o n
honom inte att avnjuta promenaden i
den stimulerande klara luften. När han
gick denna väg, kände han för det mesta
ett omedvetet behag över tillvaron. Här
var ståtligt och vackert, och det tilltalade
hans lokalpatriotiska sinne som son av
bygden. Fastän både läns- och stiftstad
var samhället trots sin omfattande
utveckling till livlig industristad inte tillräckligt
stort att göra honom obetydlig. Han hade
en god ställning som souschef på
Länsposten, med vars ägarefamilj han räknade
släkt, han ångrade på intet sätt att han gått
över till reserven och nu var en man att
räkna med i det borgerliga samhället.
Han var belåten med sin hustru och stolt
över sina två små söner. Hon var av en
gammal kulturfamilj och för övrigt på håll
släkt med den nye landshövdingen.
Vid varuhuset hejdade han sig. Där
hade man i fönstret gjort en utställning av
maskeradutensilier i anledning av den
halvoffentliga fastlagsbal, som militärklubben
i samverkan med en del tongivande kretsar
skulle ge. Han smålog, när han såg maskerna
i fönstret, och i nästa ögonblick gled hans
lilla breda men spänstiga gestalt in genom
de blanka slagdörrarna.
Fru Wintzén stod i matsalsfönstret och
såg ut över parken, när han kom hem.
Hon hörde honom stänga ytterdörren,
men vände sig inte om.
Då hördes en frän harkling, och när hon
vred på sig, såg hon den lilla satta kraftiga
gestalten i den blåa dubbelradiga
kostymen, men ansiktet hade en stor krokig näsa,
ett litet svart skägg och ett fasansfullt
självbelåtet grin. Hon begrep
ögonblickligen skämtet, men det gjorde henne i alla
fall oemotståndligt förskräckt.
Där stod han med en pappmask för
ansiktet och hur barnsligt det än tycktes
och hur välbekant gestalten var, så
överrumplades hon av känslan att det var en
främling, en människa hon egentligen
aldrig känt.
Hon var bildad och verserad men inte
nervös, och detta gjorde saken ännu
obehagligare, ty det var inte bara en liten
förskräckelse som gick över.
—■ Ta bort det där, Erland, sade hon
hastigt, nästan befallande.
Han sänkte masken och när hon såg det
självsäkra ansiktet med de tunna,
hopknipna läpparna, blev det ännu
obegripligare. Det var en annan mask, tänkte hon,
men ångrade sig som inför ett nyckfullt
påhitt.
— Du är ett sjåp, sade han.
Han retades, som man gör, när man
misslyckats med ett skämt, men det var bara
ögonblickligt. Nästa stund drog han stolen
från det dukade bordet med de kalla, stekta
fläskskivorna, glasmästarsillen och den
hackade gräslöken, allt tillhörande hans
standard för smörgåsbordet.
Han började äta hastigt men utan
nervositet, med en sund och kraftig hunger under
det hustrun ett ögonblick betraktade honom.
— Jag kommer för sent. De hade ställt
till med en fars. Kan du tänka dig Hilma,
du vet tidningsbudet. . .
Så började han skratta . . .
— Det är förbaske mej våren som
kommer, ska du se.
Därpå följde en berättelse av det
passerade, så som han betraktade det. En sketch,
där klumpig sensualism, rätthaveri och
högtidligt dekorum blandades till en komisk
effekt.
Frun lyssnade utan någon synbar
reaktion. Hon satt som vanligt rak och stilla
med sin smärta gestalt. De klara ögonen,
som hade ett visst intelligent djup, följde
uppmärksamt hans ansikte.
Visst kunde man säga att det var
komiskt. Men det var hemskt också med den
där råa karlen. Om de nu inte varit bland
andra människor som där? Och mannen,
han som satt där och berättade. Och så
hans egen uppfattning av det som
berättelsen egentligen rörde.
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
