Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En gäll vårton. Av Gösta Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gäll v år t o n
Jag kommer genast, svarade denne lande glad, när hon kom tillbaka. Amanuen-
med oväntad snabbhet och gick.
Irma Roth, tänkte fru Wintzén, det var
underligt och inte så behagligt. Men han
bad henne inte komma in hit. Han hade
väl en känsla av att . . .
Ett skratt ekade genom de kala salarna.
Det var tvåstämmigt. Så blev det
fullständigt tyst. Därefter talade två röster
som alldeles i munnen på varandra. Så
tyst igen, och nu kom endast enstaka,
halvhöga repliker . . .
Hon överraskade sig med att söka
rekonstruera samtalet och kände plötsligt
en snabb reaktion. Hur kunde hon stå och
teoretisera om dessa människor! Men
alldeles nyss hade han, hade han härinne . . .
Vad hade det varit, något eller
ingenting?
Nu skrattade mannen därute, och
flickrösten drog en lång fallande ton som full
av illfundig betänksamhet.
Nej, hon ville inte vänta. Hon gick raskt
genom rummen och passerade fröken Irma,
som stod lekfullt lutad med ryggen mot
väggen och fötterna långt ut på golvet
under det att amanuensen höll hennes hand
om till avsked eller inte var omöjligt att
avgöra.
— Hjärtligt tack, amanuensen. Jag ringer
om föredraget, sade hon.
När fru Wintzén kom hem, överfölls
hon av en intensiv huslighet, som tycktes
ha till uppgift att utestänga alla reflexioner,
stämningar och irritament. Vad var det
för något infernaliskt med den retliga oron
över hela denna förskräckliga dag?
I det ögonblick hennes man kom hem,
ringde det i telefonen. Det var C. A. Roth.
Han hade kommit att tänka på något,
som han omedelbart ville tala om. Denna
iver var något ovanligt hos honom. Han
hade visserligen blivit livligt intresserad
av bilderna, som dottern haft med sig hem,
men Irma hade alltid haft en förmåga att
animera sin far och hon hade varit
strå-35—Ord och Bild, 48 :e dr g.
sen hade varit så ohyggligt trevlig och
tillmötesgående och skojig. De hade pratat
om alltmöjligt, och så hade han till och med
på stående fot gjort en del anteckningar
om hantverk och industri i staden.
De hade givit direktören ett uppslag
till en annonsserie med historiskt perspektiv
och nu ringde han om det.
— Jag fick egentligen idén tack vare
amanuensen Lundberg på museet, sade
han, och nu sällade sig ett nytt hugskott
till det förra.
— Jag tänkte nästan föreslå redaktionen
att han kunde få skriva en del
jubileumssaker redan nu på förhand . . .
Det hände någon gång att tidningens
administrative ledare också fick
redaktionella ingivelser. Kapten Wintzén var
rent personligen inte så säker i sådana
stycken, men hade stor respekt för sin
hustrus kulturella mognad och hade till
och med förmedlat små förslag från henne.
Inför chefens meddelande, som väl innebar
något slags fråga, kände han ett behov
att vädja till hennes omdöme. Han sänkte
mikrofonen och vände sig om. Hustrun
var visst ute i hallen och han ropade nu
med kraftig stämma:
— Hör du Inger, amanuensen Lundberg
på museet, det är ju den där som hjälper
er i klubben?
Han fick vänta ett ögonblick på svar.
— Ja, hörde han nu.
— Bra karl? Tycker du om honom?
Nu dröjde svaret ännu längre. Han
repeterade hojtande:
— Tycker du om honom, frågade jag!
Frågan hade kommit som ett skott eller
en översköljning, hon visste inte vilket. På
en sekund rusade virriga reflexer av alla
möjliga känslor genom henne och följdes i
nödvärn av en snabb desperation.
Hon gick raskt fram i dörröppningen.
— Ja, det gör jag visst, en habil och
rask ung man.
545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
