Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Prosadikter. Av Franz Kafka. I svensk översättning av Johannes Edfelt - Stadsvapnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prosadikter
A v Franz Kafka
I svensk översättning av Johannes Edfelt
STADSVAPNET
Å BABELS TORN började
byggas, var till att börja med allt i dräglig
ordning; ja, ordningen var kanske alltför
stor; man tänkte för mycket på vägvisare
och tolkar, på tak över huvudet för
arbetarna och på förbindelsevägar — som om
man hade århundraden av fria
arbetsmöjligheter framför sig. Den då härskande
meningen gick till och med i den riktningen,
att man inte kunde bygga nog långsamt;
man måste respektera denna åsikt, och
man ryggade till och med tillbaka för att
lägga grunden. Man argumenterade
nämligen sålunda: det väsentligaste i hela detta
företag är tanken att bygga ett torn,
som räcker ända upp till himmelen. Vid
sidan härav är allt annat oväsentligt.
Tanken, en gång fattad i hela sin väldighet,
kan inte mer försvinna; så länge det finns
människor, finns också den starka driften
att fullborda tornet. Men i detta avseende
behöver man inte ha några bekymmer
för framtiden; tvärtom, människans
vetande växer, byggnadskonsten har gjort
framsteg och kommer att göra ytterligare
framsteg; ett arbete, för vilket vi behöva
ett år, kan om hundra år kanske utföras på
ett halvår och dessutom bättre och
håll-barare. Varför då redan nu anstränga sig
ända till gränsen av sin förmåga? Sådant
skulle det vara någon mening i, om man
kunde hoppas på att kunna uppföra tornet
i denna generation. Men något dylikt var
på intet vis att vänta. Snarare lät det
tänka sig, att nästa generation med sin
fullkomligare kunskap skulle finna
föregående släktleds arbete dåligt och riva ned,
vad de byggt upp, för att så börja på nytt
igen. Sådana tankar förlamade krafterna,
och mer än om arbetet på tornet vinnlade
man sig om uppbyggandet av arbetarstaden.
Varje nation ville ha det vackraste
kvarteret, och därigenom uppstodo stridigheter,
som stegrades till blodig kamp. Dessa
strider upphörde inte, och för ledarna
blev detta till ett nytt skäl för att tornet,
i brist på erforderlig koncentration, skulle
byggas mycket långsamt eller allra helst
efter ett allmänt fredsslut. Men man
till-bragte tiden inte bara med strider; under
stillestånden förskönade man staden,
varigenom man visserligen kom att framkalla ny
avund och nya stridigheter. Så förflöt tiden
för det första släktledet, men intet av de
följande skedena tedde sig annorlunda; det
var bara konstskickligheten som gradvis
steg och därmed stridslystnaden. Därtill
kom, att redan den andra eller tredje
generationen insåg det vettlösa i att bygga
detta himmelstorn; likväl var man redan
alltför beroende av varandra för att kunna
överge staden.
Allt av saga och sång som uppstod i
denna stad, fylles av längtan efter den
förutspådda dag, då staden skall läggas i
spillror av en jättenäve genom fem snabbt
på varandra följande slag. Därför har
staden också en knytnäve i sitt vapen.
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
