Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Prosadikter. Av Franz Kafka. I svensk översättning av Johannes Edfelt - Om natten - Uppbrottet - Snäckan. Av Hans Levander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franz
Kafka
och du finner den närmaste av dem genom
att lyfta den brinnande grenen från
rishögen bredvid dig. Varför vakar du? Någon
måste vaka, sägs det, någon måste stå på
sin post.
UPPBROTTET
Jag befallde, att min häst skulle hämtas
från stallet. Tjänaren förstod mig inte.
Jag gick själv till stallet, sadlade hästen och
svingade mig upp i sadeln. I fjärran hörde
jag trumpetstötar; jag frågade tjänaren,
vad det betydde. Han visste ingenting,
och hade ingenting hört. Vid porten hejdade
han mig och frågade: »Vart rider du, herre?»
»Det vet jag inte», sade jag, »bara bort
härifrån, långt bort härifrån. Ständigt bort
härifrån — bara så kan jag nå mitt mål.»
»Du känner alltså ditt mål?» frågade han.
»Ja», svarade jag, »jag sade det ju. Bort
härifrån — det är mitt mål.»
SN ÅC K AN
Av HANS LEV ÄNDER
Natten vakar. Död är vår dag.
Sent skall gryningen bräcka.
Sakta slocknar pulsarnas slag.
Du är du. Jag är jag.
Hör du havets snäcka?
Stilla lossnar lemmarnas grepp.
Stilla du löser från min din läpp.
Hör du vågornas visa?
Borta på havet slungas ett skepp.
Skeppet vill inte förlisa.
Vill inte sjunka som redlöst rov
djupast i djupet begravet.
Vågor är vågor. Skrov är skrov.
Vill inte sänka sitt bräckliga skrov
djupt i det eviga havet.
— Krampen domnar och lågan dör
i dvalans svalkande lisa.
Blodet falnar här innanför.
Snäckan susar. Men vad vi hör
är inte samma visa.
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
