Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Agnes von Krusenstjerna i exilen. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A g ?i es von Krus ens tj erna i exilen
Av Stig A hl gr e n
9
-H Å TAL OM de schvungfulla versfötterna
i Vikingen framhåller professor Blanck att
diktens tonfall och stämningar gå tillbaka på
Geijers Englandsresa. Den gode skalden lär
ha undergått en ganska omild behandling till
sjöss och rytmen i rader som
Stod jag mig om dagen å gungande stäv,
i glans för mig framtiden låg
härmar otvetydigt skeppets krängningar.
Man hör den saltmättade nordsjöluften vina i
poemet. Inte ens diktare av Geijers resning
kunna frambesvärja de samtidigt sinistra
och förlösande synerna i Vikingen, posterade
på en båtbrygga vid Fyrisån.
Man kan däremot diskutera om Geijer
förmått skänka finalen, där hans kaparkung i
paradattityd å la döende gladiator sjunger sin
drapa till äran, en övertygande tragisk
innebörd. En kallsinnig läsare får lust att
dubbel-exponera slutscenen. Bakom desperadon på
klippkammen skymtar den blivande
akademikerns satta gestalt. Oceanisk afton förbyts i
trivsam uppsaliensisk småstadsförmiddag.
Himmeln, mot vilken ärans paroller studsa
ohörda, materialiseras till ett vänligt lyssnande
konsistorium, den dödsdömde 20-åringen blir
en duktig och älskvärd karriärist. Sådana
stämningar kunna mycket väl förädlas till
upptågslystet äventyrarlynne, så mycket
mer om de spetsats med den hisnande
känsla i maggropen som alltid beledsagar
den första utlandsresan. Men de kunna icke
slå över i tragik. De kunna icke bli mänskligt
övermänskliga.
Därför är reselynnet, la chasse au bonheur,
sinnets hänsynslöshet, ögats glupskhet så
ljuvligt äkta återgivna i Geijers
fribytar-poem, hans »Fribytaren på Nordsjön».
Men när evighets- och förintelseperspektiven
ska smältas in i diktens huvudstämningar
skär det sig.1 Vikingen slutar som ett tomt
bravurnummer.
Mot slutet av sin levnad skrev den hårt
prövade Geijer sin verkliga vikingadrapa:
1 Jag bortser från en möjlig schellingiansk
tolkning av dikten.
»Ensam i bräcklig farkost . . .». Den hemska
känsla av jagad ensamhet och dov förtröstan
som tolkas i dess konstlösa rader kommer
Vikingen att te sig pueril. Det är den ju också,
triumfatoriskt pueril, skolavslutningsdikten
framför andra.
»Ensam i bräcklig farkost» skrevs i samband
med en kris i Geijers liv: »avfallet». I dikten
anbefaller han sin själ i den kristne gudens
åtanke, även om vägen skulle bära nedåt.
i båten sitter emellertid en mycket ensam
man. De djärva historiska perspektiv som
mognat i Geijers tanke hade tragiskt nog
ympat framtiden i blodet på en åldring.
Det mörka suset av tider som skulle komma
tolkar han för egen del som ett förebud till
döden. När Agnes von Krusenstjerna,
Geijers dotterdotterdotter, yttrar att en tung
droppe av mödernets diktarblod gjutits i
hennes penna, bör man återframkalla dessa
perspektiv. Den känsla av främlingskap, av
ensamhet och exil som påbröd till
vandrar-lynnet, vilken Geijer givit uttrj’ck åt i
avfallsdiktens »revision» av Vikingen är också
hennes. Den innesluter essensen av hennes
Geijer-arv. Men där hennes mormors far slutade,
där får Agnes von Krusenstjerna börja sin
passionsvandring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
