Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Agnes von Krusenstjerna i exilen. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agnes von Kruse n st j erna i exilen
■i*«*6
h*
Denna romantik var närd och eldad av
exilen.
Vad tvang författarinnan att år efter år
skriva sig fri från Pahlen-cykeln ? Var det så
absolut säkert den utlösning som bereddes
henne av verkets naturalistiska och
dokumentariska partier? Var det scenerna från
gynekologmottagningar och förlossningshem,
strövtågen i de nattsvirande konstkotteriernas
artificiella paradis eller satiren kring
bondetåget1 som eldade henne att trotsa opinionen
och tåla se sig utpekad som trollpacka av
den goda tonens sykofanter? Skulle man
inte kunna tänka sig att hon höll sig kvar vid
arbetsbordet för att få skapa det positiva och
ljusa i Pahlen-cykeln, som där är
förknippat med de mångtydiga, symbolmättade
kvinnokaraktärerna? Med samma
nervprövande bitterhet som Viveka von Lagercrona,
Fattigadelouvertyrens sjuka huvudperson,
spyr ut bekännelsen om sin sterilitet, med
samma till positiva elektroner förvandlade
kvantum jubel nynnar nämligen Angela von
Pahlen den gravidas visdomsord. Hela verket
är ju en fantastisk hymn till födandet, till
lyckan att vara kvinna. Ska man utläsa
någon tendens ur en roman som avsvurit
alla deviser, kunde den lyda: att älska är
först att älska och sedan att skapa nya liv.
Uppfylls icke det senare villkoret, rasar
kärlekens tempel och ur gruset framkravlar
missunnsamhetens, splitets och ökentorkans
demoner.
Då förstår vi vidden av Viveka von Lager
-cronas fosterlandslöshet. Den omfattar även
detta: det biologiska livet, lyckan att föda
och omhulda barn, nya människor; lyckan
att fylla sin bestämmelse som kvinna, lika
viktig som den vises. Agnes von
Krusen-st j erna upplever livets budskap till kvinnan
som hägringar. De havande kvinnorna på
Eka ha hägringens, ha det vanvettigt önskades
utopiska karaktär. De är sedda av en
landsflyktig, törstande efter urhemmet. De är
syner frammanade i exilen.
Därför slutar Fröknarna von Pahlen i den
virvel av smärta och lust som födandet lär
föra med sig, och barnmorskans periodisk arop
på »Varmt vatten, mera varmt vatten»
ljuder som ett kvinnolegionens thalatta!, då den
efter tunga marscher och könets alla
umbäranden äntligen hittat vägen hem.
1 Det kan diskuteras om den är historiskt god-
tagbar. Bönderna blev dock denna gång medvetna
0m sig själva som politisk samhällsklass.
Agnes von Krusenstj erna i T o
nyår en.
Men den som vaknar av nödropet och
upptäcker att hon drömt, att bilderna från
detta kvinnoparadis av visa föderskor endast
föregycklats henne av en vulkaniskt osläcklig
fantasi, måste bli mördande illusionslös.
Detta uppvaknande ägde rum. Denna
illusionslöshet fick utföra sitt värv.
Man anar det på upptakten till Fattigadel.
Den svänger hemskt mellan veronaldåsig
likgiltighet och hysterisk klärvoajans. Och
hur underligt: efter den odyssé som
Pahlen-cykeln är med Angela som Ulysses, greve
Sauss af Värnamo som Cyklopen, Thomas
Mel-ler som nymfen Kalypso (ty könen är
omkastade) och de unga mödrarnas effeminerade
drabanter förvandlade till små skära svin
och Eka som Ithaka, vaknar Geijers
dotterdotterdotter till liv, ensam, uppkastad på
en klippa, omgiven av förtvivlans svarta
hav. Så slutar den vikingasaga som heter
Fröknarna von Pahlen. Men märker ni, att
där fattas drapan till minnet som »bliver»,
vikingens sång till sig si älv, det metafysiska
tröstmomentet ?
Det fattas i Pahlen-cykeln men det dyker
upp i Fattigadel.
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
