- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
566

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Agnes von Krusenstjerna i exilen. Av Stig Ahlgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Stig Ahlgren

Författarinnan säger i sin förutnämnda
efterskrift till Fröknarna von Pahlen att
tidens dunkelmänneri inte gynnat ett
fortsatt utgivande. Eftersom sjunde delen
slutar med en förlossning, så borde alltså
den planerade åttonde delen ha handlat om
spädbarns vård. Den blev aldrig skriven.
Eller rättare: den blev utgiven under annat
namn, ty åttonde delen av Fröknarna von
Pahlen är helt enkelt identisk med första
delen av Fattigadel, närmare bestämt de
första nittisex sidorna, vilka berätta om
Viveka von Lagercronas död på ett katolskt
nervsjukhus i Malaga. Det skrik av hat och
triumf som banar sig väg ur den olyckliga
adelsdamens strupe övergår i gäll intensitet
Angelas lyckotjut i förlossningsminuten. Det
liksom lyckas håna ner livstron från
Pahlen-tiden och det är därför man kan säga att
Fattigadel skjutit romantiken från
Pahlen-perioden i sank. Vivekas skrik gäller den
litterära äran, minnet som »bliver». Och det
ljuder här med en demonisk kraft som
kommer Geijers viking att te sig som en
deklamatorisk solbadare:

O, ni eländiga fattigadel, ni borde dränka varandra
som man dränker kattungar eller fakta mot varandra
som tuppar fäkta och slita av varandra kammarna
och trampa ögonen ur varandra. Men ni göra
ingendera delen. Gesten, åtbörden, den att icke ta av sig
hatten och bocka, som en gentleman bockar, för sin
syster eller vilken dam som helst, den är fattigadelns
nobla hämnd.

Men det finns en liten skrivmaskin här i Sydspanien
i ett kloster som i timmar sjunger sina visor för mig,
och den skrivmaskinens ljud skall en gång nå den
arma stolta fattigadeln som dånet från en
elefanthjord . . . Då skall »den siste bliva den förste», och
den förste skall stiga ned från sin höga plats —
ned-knuffad av den vinande vind som uppstår när en
elefanthjord drar förbi.

Här slungar emigranten bannstrålen mot
hemmaborna. Det är exilens elektricitet som
urladdar sig. Överhuvud är Fattigadel en
hänsynslös process mot det förflutna eller
en samtid som genom geografiska knep får
sken av att vara begraven, gammal. Här
trasas Pahlen-cykelns lyckodrömmar sönder
med besked. Författarinnan hänger sig inte
som förr åt sakramentalt översvinnliga
hallucinationer, i alla fall inte utan att förse dem
med en besk kommentar. Hon byter
samtidigt teknik. Symbolismen ställs på
avskrivning och den naturalistiska dissektionsmetod,
som vanligtvis forbindes med hennes namn,
blir allenahärskande. Stil och teknik måste
prövas på nya möjligheter, när man från att ha

predikat ett livsevangelium övergår till att
häfta samman ett rättegångsprotokoll, en

plaidoyer d’une expatriée: Exilen verkar!

*



1935 är följaktligen det stora
brytningsåret i Agnes von Krusenstj ernås konstnärliga
verksamhet. Det är då hon vänder sig om,
det är då hennes romantiska jag förvandlas
till en saltstod. Liksom Loths hustru
befinner hon sig på flykt. Bakom henne brinner
Sodom och Gomorrha. De tio rättfärdiga
ha icke kunnat uppbringas. Därför skall det
samhälle som först skapat och sedan
kallblo-digt stenat Viveka von Lagercrona gå under.
Men, invända vi, var har författarinnan sina
tankar? Har hon inte skådat det välmögna
svenska folkhemmet, som resande
kooperatörer icke kan se sig mätta på? Fanns det
inte en plats över för henne i professor Bööks
bil då han bereste det rika och det, mera för
antitesens skull, fattiga Sverige och såg
forntid och framtid mötas, adel och
borger-skap samsas, arbetare och industriledare skaka
hand? Var hör hennes sirliga och svekfulla
Sverige hemma, som är så uront på ett så
belevat sätt? Är det vårt ljusa vackra
ut-ställnings-Stockholm med ångare på
strömmen och human polis som griper med håriga
klor efter den stackars Viveka och gräver
underjordiska gångar under
Östermalmskvarteren ?

Vi infödingar lever i en perspektivlös
värld. Förstå vi då inte att det är exilens
lagar som verka? Både kroppens och själens
fosterland har bedragit Viveka von
Lagercrona. Detta är hennes bikt:

Nu är jag trött, vid fyrtio års ålder, en trött kvinna,
men jag vågar säga att jag inom mig gråtit mera än
många »riktiga» kvinnor. Fina missfall har jag haft,
mina barn ville icke trivas hos mig. De voro tårar av
blod och kött som värkte sig ut ur min kropp. Min
närmaste släkt vill icke veta av mig — min mor
möter mig på gatorna och ser stint på mig eller vänder
bort huvudet, mina bröder lyfta icke längre på hatten
för mig, deras vänner och mina kusiner titta på mig
med kalla ögon utan att hälsa. Som en råtta som söker
ett hål har jag slunkit omkring i Stockholm.

Avskuren från förbindelser framåt och
bakåt, ingen mor, inga barn. Har man barn
kan man pånytt begynna mänsklighetens
saga och med kroppens nyodlingar lägga
grunden till ett eget fädernesland, nej till ett
fosterland i ordets egentliga bemärkelse. Så
häver kvinnan med sitt moderskap exilen.
Det var grundtanken, det hägrande hoppet i

566

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0622.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free