Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Agnes von Krusenstjerna i exilen. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig Ahlgren
Författarinnan säger i sin förutnämnda
efterskrift till Fröknarna von Pahlen att
tidens dunkelmänneri inte gynnat ett
fortsatt utgivande. Eftersom sjunde delen
slutar med en förlossning, så borde alltså
den planerade åttonde delen ha handlat om
spädbarns vård. Den blev aldrig skriven.
Eller rättare: den blev utgiven under annat
namn, ty åttonde delen av Fröknarna von
Pahlen är helt enkelt identisk med första
delen av Fattigadel, närmare bestämt de
första nittisex sidorna, vilka berätta om
Viveka von Lagercronas död på ett katolskt
nervsjukhus i Malaga. Det skrik av hat och
triumf som banar sig väg ur den olyckliga
adelsdamens strupe övergår i gäll intensitet
Angelas lyckotjut i förlossningsminuten. Det
liksom lyckas håna ner livstron från
Pahlen-tiden och det är därför man kan säga att
Fattigadel skjutit romantiken från
Pahlen-perioden i sank. Vivekas skrik gäller den
litterära äran, minnet som »bliver». Och det
ljuder här med en demonisk kraft som
kommer Geijers viking att te sig som en
deklamatorisk solbadare:
O, ni eländiga fattigadel, ni borde dränka varandra
som man dränker kattungar eller fakta mot varandra
som tuppar fäkta och slita av varandra kammarna
och trampa ögonen ur varandra. Men ni göra
ingendera delen. Gesten, åtbörden, den att icke ta av sig
hatten och bocka, som en gentleman bockar, för sin
syster eller vilken dam som helst, den är fattigadelns
nobla hämnd.
Men det finns en liten skrivmaskin här i Sydspanien
i ett kloster som i timmar sjunger sina visor för mig,
och den skrivmaskinens ljud skall en gång nå den
arma stolta fattigadeln som dånet från en
elefanthjord . . . Då skall »den siste bliva den förste», och
den förste skall stiga ned från sin höga plats —
ned-knuffad av den vinande vind som uppstår när en
elefanthjord drar förbi.
Här slungar emigranten bannstrålen mot
hemmaborna. Det är exilens elektricitet som
urladdar sig. Överhuvud är Fattigadel en
hänsynslös process mot det förflutna eller
en samtid som genom geografiska knep får
sken av att vara begraven, gammal. Här
trasas Pahlen-cykelns lyckodrömmar sönder
med besked. Författarinnan hänger sig inte
som förr åt sakramentalt översvinnliga
hallucinationer, i alla fall inte utan att förse dem
med en besk kommentar. Hon byter
samtidigt teknik. Symbolismen ställs på
avskrivning och den naturalistiska dissektionsmetod,
som vanligtvis forbindes med hennes namn,
blir allenahärskande. Stil och teknik måste
prövas på nya möjligheter, när man från att ha
predikat ett livsevangelium övergår till att
häfta samman ett rättegångsprotokoll, en
plaidoyer d’une expatriée: Exilen verkar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
