Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Agnes von Krusenstjerna i exilen. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig A hl gr e n
med för att begripa. Begripa vad hon menat.
Begripa varför hon måste skriva på detta
sätt. Det är helt enkelt den av författarinnan
häcklade klanen som återskapats ■— i molnen,
som kvinnoklan. Fast livet på Eka utvecklas
i önskvärd frihet har det samma livsfrämmande
paradoxala slutenhet som livet på ett gods
under artonhundratalet, fram till kriget.
Det älskade Eka i den utopiska
Pahlen-cykeln är bara negativet av det hatade
Igel-fors i diatriben Fattigadel.
För Agnes von Krusenstjerna, utstött,
jagad, hemlös, gäller Tonys bekännelse
alltjämt: »Då grät jag, därför att jag inte hade
något fäste.» Hon har inte kunnat slå rot i
någon samtida svensk socialgrupp. Då
återvänder till den ensamma i exilen de skikt
som hon emigrerat ifrån och de omskapa sig
finurligt nog för att inte bli igenkända.
Där är den onde token Joachim Rosenhielm
i Fattigadel. Han blir den godhjärtade token
Johan von Pahlen i Fröknarna von Pahlen.
Där är den fnoskiga, småsupiga modern,
Fattigadels Sofia. Hon klär i Pahlencykeln
ut sig till Adéle Silfverstierna för att inte
kompromettera familjen. Så kan hon ostört
växa ut till det ondas princip. Där är den
osäkra, veka Viveka. Hon blir den veka solida
Angela von Pahlen. Så slingra sig hat- och
önskedrömmar om varandra medan offret
som de hemsöka kastar sig på exilens
ogästvänliga läger.
Så beskriver Agnes von Krusenstjerna den
landsflyktigas ödesbestämda cirkelgång. Vad
utmärker en emigrant, till och med en
emigrant som kämpar sida vid sida med
arbetarklassen? Jo, isolering, avsaknad av en
socialgrupp som han kan representera, lida
för, bäras av. I exilen representerar man
ingenting. Man bara är. Då kallas man
för ett »öde» och ömkas som »människospillra».
Varhelst de vitryska emigranterna dött, i
Algier eller på pampas, i Stockholm eller
Paris, har man funnit deras händer
krampaktigt krökta kring en påse jord, som de icke
ens i döden velat släppa från sig: minnet av
flydda domäner. Så slutar en exil. I exilen
kan man bara minnas. Även fantasien, även
den mest glödande inbillning reduceras i
landsflykten till minne, falnar till aska.
Är detta inte sanningen om emigranten
Agnes von Krusenstjerna? I Pahlenböckerna
drömmer hon om att skapa en egen värld,
en utopi i verkligheten. I Fattigadel tvingas
hon av minnets makter, som vuxit sig starka
och hungriga i exilen, tillbaka till sitt hatade
fosterland: fattigadeln i de svenska
garnisonsstäderna. Här har hon funnit den påse
jord kring vilken hennes fingrar kröka sig i
kramp.
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
