Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nils Dardel. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl A
T or p ar f li ck a I. Oljemålning. 1909.
med ett stilla och älskvärt småleende tagit
emot förebråelserna för excentricitet och
alla slags förkonstling och fortsatt på den
väg som hans konstnärliga daimon bjudit
honom att gå. Han har gärna tyckts gå
litet på ytterkanterna och än tangerat det
banalt söta vid ena diket, än det alltför
groteska vid det andra — men man är
tacksam för att han inte gått noggrann
marsch mitt på vägen. Det har passat
honom att vandra litet nyckfullt, och han har
lyckats genomföra ett stort och originellt
verk på det sättet. Han har lyckats med det
vanskligaste, och gjort det emedan han
utan tvivel är ett geni, vilket enligt Nordisk
Familjeboks sinnrika definition betyder
ursprunglig och skapande andlig begåvning.
Man får här stryka under attributet
»andlig», som ju kan betyda många saker.
Kanske det just därför passar så bra på
Nils Dardels också formellt så lysande
konst.
Det har gjorts många försök att pricka
in hans konsts förlopp i den samtida
konsthistoriens farvatten genom jämförelser med
S p l u n d
än den ena, än den andra. Men jag har en
känsla att om detta kan gå bra med mindre
ömtåliga och egenartade
konstnärsgärningar, så måste man för att förstå
sammanhangen i Dardels konst gå ut ifrån honom
själv, och det ifrån första stund. Vi ha
kanske haft större målargenier, men
knappast subtilare och egensinnigare. Ännu ett
Frödingscitat rinner en i pennan, de
gripande enkla raderna:
När Jivet mej släpper till sist i dön
så vell ja håll fast i ma sjöl.
Nu är detta »jag själv» så rikt och
komplicerat, att det fyller ut ett jättestort
konst-närsceuvre med de rikaste skiftningar och
skenbara motsatser. Den Dardelska
begåvningens arvsmassa är nog också mycket
komplicerad, alltför mycket för att man
ens skulle våga sig på att gå in på något
slags utredning. Man får nöja sig med att
med välbehag registrera in vad den givit
i utdelning hos Nils Elias Christoffer,
ättlingen av gammal schweizeradel, rörande
gosseaktig kärlek till det svenska och
vidunderligt snabb och intelligent
inställning till det internationella.
Ett självporträtt från 1906 ger oss bilden
av en söt och välartad gosse med air av
Karlbergskadett, men två år därefter ger
oss nittonåringen en i sin inträngande
skärpa förbluffande karakteristik av sig
själv med mörker och oro över ögonen och
ansiktets muskulatur skälvande av
sensibilitet. På Konstakademien trivdes han
inte, hans kritik av lärarna var skarp, och
hur mycket han än älskades av kamraterna
för den äkta och naturliga godhet, som är
ett av hans särmärken, förbryllade han
dem litet genom sin redan originella attityd.
Typisk är berättelsen om hur ett av dessa
berömda kamratslagsmål bröt ut i ateliern
och rallarsvingarna susade genom luften.
Nils Dardel ställdes upp mot väggen som
en fransk aristokrat under revolutionen och
en rustik kamrat, »Kol-Johan», attackerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
