Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nils Dardel. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils D ar d el
honom: »Hör du djävla Dardel, du ska inte
vara för fin att vara med och slåss! »Repliken
kom helt vänligt: »Jag slåss inte med ofrälse,
men om du vänder dig om skall jag sparka
dig i ändan.» (Ordvalet i denna
replikväx-ling är givetvis något mildrat här.) Det är
en typisk Dardelism, den ytterligt sensitiva
människans vapen, den förbluffande skarpa,
ibland också icke alldeles oförgiftade taggen,
som han vänder mot den råa övermakten.
Bland de arbeten, som äro bevarade från
akademitiden, finnas ett par måleriskt fina
och mjuka bilder av en torparflicka och
ett par ömt och taktfullt givna skildringar
av en fattighusgubbe i grå toner. Elegansens
och aristokratiens specielle porträttör har
alltid haft en stark känsla för »le trésor des
humbles» — är det en tillfällighet att
utställningen börjar med dessa studier och
slutar med de underbara, varmt
inträngande bilderna av en imbecil sydländsk
kolbärare från de sista åren? Men mellan
dem ligger mycket av annan karaktär.
1912 reste Dardel ut till Paris och
behövde inte lång tid vare sig till att
acklimatisera sig i de radikala
konstnärskretsarna från den av starka rörelser fyllda tiden
»före förra kriget» eller till att finna en
egen linje i det virrvarr av expressionism
och kubism och allt annat som liksom
andligen ställde ateliererna i konstant
flyttningstillstånd. I Senlis, den trevna
provinsstaden med den gamla vackra
katedralen, fann han ett ställe där han trivdes
och kunde ägna sig åt sin stora — under
senare år ganska skickligt maskerade men
alltjämt lika starka passion — att arbeta.
Han blir intagen av kubismen men han
närmar sig den bara precis så mycket som
det passar honom, i så utsökta
förstlingsverk som »Eglise S:t Jean» med sina
modulationer av grått i grått, den naiva och
rörande »Begravning i Senlis» med sin
äkta fransk-provinsiella stämning, samt
några förenklade och med ljust koloristiskt
raffinemang givna gatubilder. Man kan
Eglise S:t J ean. Oljemålning. 1913.
Samling Herman Gotthardt, Malmö.
skymta drag från hans beundrade Bracque
och Seurat, men han är redan helt sig själv,
motiven blomma upp under hans händer
till något allt annat än vardagligt, hans
målningar äro redan från början
helgdagsstunder av förfinad lek med verkligheten.
Hans måleriska stil har nu något av den
orientaliska mattans mjukhet och
luddighet, ett oregelbundet prickmaner, en
sorglös lek med det figurala och en sällsynt
värme i koloriten, där särskilt olika blå och
röda toner bryta sig mot varandra i ett rikt
register. Han hade lyckan att redan från
början finna en förstående vän och samlare
av sina arbeten i Rolf de Maré, Svenska
balettens och dansmuseets i Paris
namnkunnige skapare. De Maré, som av naturen
hade en fördomsfri blick och en intensiv
kärlek till det nya i konsten, hopbragte under
dessa år en samling av Picasso, Bracque
och — Nils Dardel, som står som ett mycket
vackert monument över de årens
strävanden och deras frukter, som visat sig mogna
genom tiden så ädelt att de, när de säljas
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
