Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Clemenceau. Hans personlighet och tankevärld. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Clemenceau
Som kommunalman och läkare i Paris’
fattigkvarter förvärvade Clemenceau en
mångsidig erfarenhet av det sociala eländet. Och
liksom han sökt medla under Kommunen
verkade han även senare för social utjämning.
Nationell enighet var grundförutsättningen
för att kunna möta och tillbakakasta det
nya anlopp av de tyska barbarerna, som inte
skulle låta vänta på sig. Hans jungfrutal i
deputeradekammaren 1876 var ett inlägg för
amnesti åt de dömda kommunarderna, som
dock inte beviljades förrän 1880.
Utrikespolitiskt var han en av de tidigaste
förespråkarna för 1’entente cordiale, medan han
var klarsynt nog att ställa sig skeptisk mot
den ryska alliansen.
Arvet från Revolutionen förblev ännu så
länge själva nerven i Clemenceaus åskådning.
Hans första offentliga handling i ansvarig
ställning var den proklamation han som mär
den 23 september 1870 utsände till
befolkningen på Montmartre:
Medborgare! Skall Frankrike förintas och
försvinna eller återtaga sin gamla rangplats i folkens
avantgarde? Det är dagens fråga, och det
tillkommer oss att besvara den. Fienden är vid
stadsportarna. Måhända är ej den dag långt borta, då
våra bröst bliva fosterlandets sista värn. Var och
en vet sin plikt. Vi äro Revolutionens barn. Må
vi hänföras av det exempel, som givits av våra
fäder av år 1792, och vi skola segra liksom de. Leve
Frankrike! Leve republiken! (Geffroy, a. a. s. 30.)
Här voro Revolutionens paroller riktade
mot den yttre fienden. Mot den inre fienden,
den högre bourgeoisie, som motsatte sig att
Revolutionens principer överflyttades från
det politiska området till det sociala, riktades
spetsen i ett brev till valmännen 1876: »Det
mål vi föresätta oss, är fullföljandet av
1789 års stora förnyelseverk, som den franska
bourgeoisien inledde och sedan övergivit
innan det fullbordats.» (Camille Ducray,
Clemenceau, 1918.) Ännu 1891, då det blåst
upp strid kring Sardous mot Robespierre
riktade teaterpjäs Thermidor, ingrep
Clemenceau i kammardebatten och förklarade,
att Revolutionen var ett block, ett helt,
från vilket den historiska sanningen inte
tillät att man avskilde något. För övrigt
vore Revolutionen inte avslutad; den hade
samma fiender nu som då, och striden måste
fortsättas tills segern var definitiv (Georges
Michon, Clemenceau, 1931).
Omplanterat i dagspolitisk vardag tedde
sig Clemenceaus radikala program i
huvudsak så: pressfrihet, församlingsfrihet, för-
eningsfrihet; revision av författningen, gående
ut på presidentens och senatens avskaffande;
de indirekta skatternas ersättande med
arvskatt och progressiv inkomstskatt; avgiftsfri,
obligatorisk och konfessionslös lägre
undervisning, avgiftsfri högre skolundervisning för
alla begåvningar; skilsmässa mellan stat
och kyrka m. m. (Michon). I stort sett var
detta program identiskt med Gambettas
bekanta s. k. Belleville-program av 1869.
Clemenceau hade troget stått vid Gambettas
sida, då denne predikat krig till det yttersta
mot preussarna och då han efter 16 maj
samlat alla republikanska krafter till gemensamt
försvar mot de Broglies monarkistiska
kampregering. Men då angreppet var tillbakaslaget
och Gambetta vid åttiotalets början
orienterade sig mot den moderata
kompromisspolitik, som kallats opportunismen, skildes
vapenbrödernas vägar. År 1880 satte
Clemenceau upp tidningen La Justice, som blev
yttersta vänsterns språkrör, samtidigt som
han själv blev partiets ledare.
Denne hövitsman för ett ännu oorganiserat
parti hade föga gemensamt med en senare
tids franska radikalism, utskottens,
kongressernas och »kontrollörernas» parti, sådant
Alain tecknat det i en ryktbar skrift och
sådant det äger en representativ företrädare
i Herriot. Clemenceau ivrade väl också för
en social reformpolitik, men en personlig
maktutövning har aldrig avskräckt honom,
och själv tycks han ha varit en despotnatur
i släkt med dem som fostrades i
jakobiner-klubbarna. Med läpparna bekände han sig
under hela sin första parlamentsperiod till
en demokratisk ideologi, men otaliga
vittnesbörd förmäla, att han till väsen och låter
inte var ett uns demokrat. Med det brutala
mongolkraniet på en liten spenslig, liksom
knuten och energiladdad gestalt, som först i
ålderns höst antog en lätt embonpoint,
var »den lille kalmucken» en boren makt- och
förmyndarmänniska, en självhärlig aristokrat
med nonchalanta och tyranniska fasoner.
I suverän individualism lät han ofta leda sig
av personligt agg, och hans egenmäktighet
kunde få ett tycke av anarki. Så tedde det
sig inte minst för de konservativa och
opportunister, som han skoningslöst störtade från
deras taburetter, för boulangisterna, vars
såpbubblor han stack bål på, och överhuvud
för hans motståndare, vilka han överöste
med sina bitande sarkasmer, sitt hån, sina
våldsamma diatriber. Hans stormiga privata
597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
