Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Clemenceau. Hans personlighet och tankevärld. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger A hl e n i u s
livsföring, det flitiga bruk han gjorde av
sina pistoler och sin värja — allt gjorde honom
lika hatad och lika fruktad, och de
ovädersmoln han hopat över sitt huvud urladdade
sig under Panamaskandalen.
Maurice Barrés, som hört till
boulangist-upptågens statister, har i romanen Leurs
figures (1902) skrivit en polemisk
skandalkrönika över Panamaaffären. Clemenceau
skildras här öppet som ett slags
förbindelsekarl mellan finanssvindlarna Herz och Reinach.
Med andakt återges det »sublima» tal, vari
Dérouléde, den franska chauvinismens
vrål-apa, riktade ett ursinnigt angrepp mot
Clemenceau och anklagade honom för att
vara köpt av Cornelius Herz och ha berett
denne tillträde till de politiska kretsarna.
Förtalskampanjen kulminerade i fabriceringen
av en samling falska dokument, av vilka det
syntes framgå, att den notoriskt
engelskvänlige Clemenceau tagit mutor av brittiska
regeringen. Tio år senare, då romanen skrevs,
är Barrés fullt på det klara med dokumentens
verkliga art, men han påstår på fullt allvar,
att de tillverkats av Clemenceau själv, för
att han sedan skulle kunna beklaga sig över
bakdanteri!
Dylika absurditeter äro en mätare på det
hat, som Clemenceau ingav de reaktionära och
antiparlamentaristiska kretsarna, och på de
metoder, som anlitades för att slå ut honom
ur deputeradekammaren 1893.
4-
Clemenceau blev på allvar journalist och
författare, varvid han nog stimulerades av
sina vänner bland de naturalistiska
författarna: Daudet, Mirbeau och Goncourt. Med
den sistnämnde delade han det starka
intresset för japansk konst. Sina artiklar, skisser
och berättelser samlade han i La mélée
sociale (1895) och Le grand Pan (1896), vilka
senare följdes av ytterligare två volymer,
Au fil des jours (1900) och Aux embuscades de la
vie (1903).
I företalen till de båda första framlade
han sin allmänna livssyn i nära anslutning
till ungdomsårens mästare. Den sociala
kampen blir här blott ett led i den universella
kampen för tillvaron, sådan Darwin fattat
den. Med Comte antagas egoismen och
altruismen som människans båda
grunddrifter, och i stora utvecklingshistoriska
svep uppvisas, hur den senare efterhand
vuxit sig starkare. Tvärs genom alla språng
och alla återfall är vår utveckling mot högre
livsformer knuten till altruismens oändligt
långsamma framsteg samt till den tålmodiga
empiriska forskningen, som lägger allt vidare
domäner under människans välde, medan
det metafysiska behovet bara är en dunkel
känsla av materiens oförstörbarhet. Och i
altruismens brottning med den hos
människodjuret ännu så länge övermäktiga ondskan
och brutaliteten ha politikerna sin uppgift
att fylla. Även härvidlag blir trotset
Cle-menceaus lösenord: »Låt oss predika freden,
eftersom det inte finns annat än kamp;
rättvisan, eftersom orättfärdigheten omvärver
oss; godheten, eftersom hatet rasar.»
Det andra företalet utgår från Plutarchos’
bekanta saga om den store Pans död. Pan
företräder den grekiska hedendomen och
naturalismen gentemot den judiskt-kristna
spiritualismen med dess förmenta
livsfientlighet. Författaren följer deras växlingsrika
strid genom seklerna, över renässansen fram
till den moderna naturforskningen, som åter
vill tvinga kristendomen att stryka på foten.
Men Pan blir också en symbol för själva
livsdriften, som obönhörligt driver oss framåt.
Pan befaller oss. Vi måste handla. Att handla
är principen, medlet, målet. Varje människas
oförtröttade gärning till allas förmån, den oegennyttiga
handlingen, överlägsen alla barnsliga små fåfängor,
evighetsdrömmarnas lönemoral, nederlagens och den
oundvikliga dödens förtvivlan, den ideella handlingen
— vår enda styrka och allomfattande dygd,
förklarar Clemenceau med tydlig
rationalisering och någon idealisering av den egna
naturen, detta oförbränneliga energiknippe,
som väl hade verkat för social utjämning
men ofta nog också tjänade den egna
maktlystnaden. Men den mekaniska världsbilden
var hos Clemenceau verkligen förbunden
med en stoisk livsvisdom, en amor fati, som
han både nu och under 1920-talet
exemplifierade med ett par kända citat från Marcus
Aurelius och Spinoza. Den visade sig hålla
stånd inför de öden som övergingo hans
egen person och synes utgöra en del av
hans storhet.
Lärornas tillämpning finner man i
artiklarna. Där gisslas de rikas själviskhet och
hjärtlöshet. Där angripes katolska kyrkan,
som säges bygga på okunnigheten och utlova
belöning i en annan värld i stället för att
lindra nöden i denna. Clemenceaus tvivel
var inte den fromma ofromheten hos Renan
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
