Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Clemenceau. Hans personlighet och tankevärld. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger A hl en i u s
tålamodet om han blir motsagd. Den långa
stillsamma skrivbordsmödan har aldrig
riktigt passat denna handlingens och stridens
man, som först i improvisationen fann sina
egnaste uttrycksmedel. Clemenceaus bästa
litterära prestationer återfinnas härför i
hans tal och i de sju banden artiklar i
Drey-fusaffären.
Man har tvistat om, vad som förmådde
Clemenceau att så lidelsefullt ta parti för
Dreyfus och bidraga till Frankrikes splittring
i två fientliga läger. Senare, under kriget,
skulle han ju visa sig suveränt likgiltig för
den enskildes rätt. De politiska
flygelkarlarna Léon Blum och Léon Daudet anföra
bägge, att han själv helt nyss falskeligen
anklagats för landsförräderi, men båda synas
glömma, att striden dock även gällde själva
republikens fundament. Historien synes
emellertid ge rätt åt en forskare som Michon,
ty enligt denne var Affären framför allt
ett medel för Clemenceau att skapa sig en
ny politisk position.
5-
År 1902 tog Clemenceau inträde i den
senat han tidigare velat avskaffa. Det var
inte det enda tecknet på förändrad hållning
hos sextioåringen.
Det människoförakt, vars grodd från början
funnits nedlagd i hans natur, hade genom
Panamaskandalens och Dreyfusaffärens
överrika näring vuxit sig allt starkare och satt frukt
i den lilla utsökta men bittert vemodiga
enaktaren Le voile du bonheur (1901). Pjäsen
handlar om den blinde mandarinen, som
tror sig leva lycklig i det bästa av samhällen,
omgiven av trofasta vänner och en öm och
hängiven maka. Han återvinner sin syn för
att finna — att den ene vännens namn står
bredvid hans eget på den diktsamling han
ensam skrivit, att hustrun ligger i den andre
vännens armar, och att allt som omger
honom är lögn och svek. Miljö och sceneri äro
kinesiska, men där bakom lågo personliga
upplevelser, egna och faderns.
En stegrad misantropi bidrar i sin mån att
förklara Clemenceaus politik som
inrikesminister och senare även konseljpresident
under åren 1906—09. Visserligen gjorde han
Dreyfusaffärens hjälte, general Picquart, till
krigsminister, fullföljde skilsmässan mellan
stat och kyrka, tog, som den outtröttliga
arbetsmänniska han själv var, lata och för-
sumliga ämbetsmän i sträng upptuktelse
och inrättade ett särskilt arbetsministerium,
men det sociala reformprogram han framlagt
blev knappast på någon punkt förverkligat.
Ministertiden upptogs till stor del av en
rad svårartade arbetskonflikter. Clemenceau
handlade så som han i La mélée sociale
förklarat, att en inrikesminister borde handla.
Ensam gav han sig in bland de
upprörda arbetarmassorna och försökte att
faderligt tala dem till rätta. Men när
arbetarna inte läto behandla sig som
skolpojkar, slog den patriarkaliska välviljan över
i straffande vrede mot de uppstudsiga. Militär
utkommenderades flera gånger, trots att
Clemenceau tidigare ogillat detta, och det
kom till blodiga sammanstötningar. Liksom
alla gamla oppositionsmän fick han erfara, att
tingen te sig olika nedifrån och uppifrån.
Och ett personligt regemente i jakobinsk
anda präglade redan hans första ministär.
Men därtill kom, att han inte längre
företrädde ett flygelparti. Till vänster om
radikalerna stod nu en starkvuxen arbetarrörelse,
som tagit sin sak i egna händer, och ett sedan
1905 enat socialistparti, i vars ledare
Clemenceau fick en värdig motståndare. I själva
verket domineras dessa år i fransk politik
av den fortlöpande parlamentariska duellen
mellan Clemenceau och Jaurés. Det var inte
bara två sorters talekonst som här stodo
mot varandra; det var också två olika
livsåskådningar, två temperament, två
människotyper. Det var den patetiska och
konstmässiga retoriken hos Jaurés mot det
osmyckade och myndiga vardagsspråket hos
Clemenceau. Det var Kants, Hegels och Marx’
lärjunge mot Comtes, Darwins och Spencers.
Det var den naive, renhjärtade ideologen,
frodig, känslofull och positiv, mot den cyniske
realisten och maktmänniskan med sina
sarkasmer, sin negativism och sin bistra skepsis.
Det var, om man så vill, sangvinikern mot
kolerikern, optimisten mot pessimisten,
gemytsmänniskan mot nervmänniskan,
människovännen mot misantropen, folktribunen
mot ärkeindividualisten. Ur de upprepade
sammanstötningarna mellan dessa båda
kraft-laddade motpoler slog det fram gnistor,
som eklärerade den franska
parlamentarismens himmel. Men Clemenceau hade i
striden mot socialismen gång efter annan stött
sig på de konservativa, och då han till sist
störtades, låg inte bara det ur Dreyfusaffären
framgångna vänsterblocket i spillror; det
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
