Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Clemenceau. Hans personlighet och tankevärld. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Clemenceau
rådde också upplösning och förvirring i det
egna partiets leder. Det var en yttring av
den anarkiska sprängkraften hos denne
självhärskare.
Sin modifierade syn på demokratien
framlade Clemenceau i de föreläsningar han år
1910 höll i Sydamerika, och som utförligt
refererats av hans läkare, Maurice Ségard
(Sur la démocratie, neuf conjérences de G.
Clemenceau, 1930). Han förklarade sig alltjämt
vara »demokratiens soldat» och vilja utpeka
dess brister blott för att avhjälpa dem, men
detta kan inte överskyla det allmänna
intrycket av skepsis och desillusion.
Revolutionen tedde sig knappast längre som ett
block för honom. Dess stora förtjänster vore
rättighetsförklaringen och upphävandet av
adelns och prästernas privilegier, men våldet
kunde aldrig skapa något varaktigt, och
Revolutionen, som åstadkom republiken,
hade inte danat några republikaner.
Framför allt övervärderade den folket, det
oförnuftiga, okunniga, lättledda folket, som
kunnat acceptera tyrannerna, som själv
kunde bli tyranniskt och undertrycka den
individuella friheten. Den folkliga
regeringen kunde dock, i motsats till den
auktoritära, erkänna sina misstag och rätta
till dem. Clemenceau höll inte längre på
enkammarsystemet, den direkta folkliga
representationen; folket behövde den tid att
reflektera som senaten betecknar.
Parlamentet vore emellertid alltför självhärligt och
pratsjukt, alltför utlämnat åt tillfälliga
majoriteter, och dess handlingsrätt borde därför
beskäras. Att den latinska idealismen behövde
en tillsats av anglosachsisk empirism och av
den disciplin, som gjort romare och engelsmän
till världens herrar, var en av Clemenceaus
huvudteser. Inte minst ansåg han detta gälla
den franska arbetarrörelsen; och han
ironiserade beskt över det utopiska
framtidssamhället.
Först och sist inskärpte Clemenceau, att
demokratierna inte voro ensamma i världen,
och att styrkan och våldet alltjämt sutto inne
med sista ordet; fred, skiljedom och
rustningsbegränsning vore blott vackra drömmar.
Hotet från andra sidan Rhen hade vid denna
tid fått ny och smärtsamt tillspetsad aktualitet
för alla franska patrioter. Under de närmaste
åren uppslukades Clemenceaus intresse
huvudsakligen av utrikespolitiken, och i sin nya
tidning, 1’Homme libre, agiterade han ivrigt
för skärpt vaksamhet mot Tyskland och
för den treåriga värnplikten, som
genomdrevs av kabinettet Barthou. Nästan från
världskampens första stund yrkade han på
intensifierad krigföring och stränga åtgärder
mot défaitismen, och sedan han blivit
ordförande i senatens krigs- och utrikesutskott,
följde han på närhåll krigets skiftande faser.
Då han slutligen i november 1917, i ett
för ententen oerhört kritiskt skede, kallades
till makten som konseljpresident och
krigsminister, visade det sig bäst, att det i
Revolutionens väldiga idékomplex var
nationalkonventets revolutionära diktatur som
tilltalade hans sinne, långt mer än 1789 års
rättighetsförklaring, även om han med
läpparna i det längsta bekände sig till den
senare. I egen person var han ett
välfärdsutskott, som med ett penndrag
suspenderade alla »mänskliga rättigheter» för att
ersätta dem med den enkla och slående
formeln: je i ais la guerre. Den barska
fader-lighet, som varit förspilld på strejkande
arbetare, fann desto bättre gensvar hos
poiluerna, vilkas mod Clemenceau livade
under ständiga frontbesök. Bland
skyttegravarnas folk, som instinktivt fattade de
stora ledaregenskaperna och den sträva
ömheten på djupet hos denne häpnadsväckande
gubbe, tillkommo också hans båda
smeknamn »le pére la victoire» och »le roi des
poilus». I övrigt kännetecknas hans regim,
såsom Bainville påpekat, av en mildrad form
av terror. Och om Clemenceau framtvingade
det enhetliga överkommandot, hänsynslöst
nedslog spionage och défaitism och drev fram
Frankrike till seger, så kvävde han också varje
tanke på samförståndsfred. Veteranen från
1870—71 satt ohjälpligt fast i sin ungdoms
föreställningar och stöddes därvidlag
kraftigast av sina forna fiender, de reaktionära och
chauvinistiska kretsarna kring l’Action
fran-gaise. Kanske hade de till sist också fått upp
ögonen för de drag av 1’ancien régime, som
dolde sig under Clemenceaus jakobinska
rustning, av hela det feodala och rustika
Frankrike, som levde kvar hos honom och
som de fantisera om att väcka till nytt liv.
Nu hade Barres annat ljud i skällan: han
kallade Clemenceau: »ett stort föredöme, en
försvarare och en uppväckare av den franska
moralen», och några år senare: »en andlig
kraft av ett i hela världen enastående slag»
(Martet, Le silence de M. Clemenceau, 1929). fJt
Visst är, att Clemenceau, om man bortser
från maktdriften, aldrig begärde något för
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
