- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
602

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Clemenceau. Hans personlighet och tankevärld. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Holger Ahlenius

»De n gamle ti g erm.

egen del. För utmärkelser och
hedersbetygelser hyste han enbart förakt. Såtillvida var
hans patriotiska oegennytta oomtvistlig. Han
var också för stolt och för högfärdig att
tävla om presidentposten. Då provvalet
utföll ogynnsamt, avsade han sig
kandidaturen, och så fort den nye statschefen utsetts,
nedlade han alla sina värdigheter och
återgick lugnt till privatlivet, en ny Cincinnatus.
Hans storhet fick i den stunden en fläkt av
gammalromersk kärvhet och mannadygd.

6.

Åttioåringen reste till Indien och jagade
tiger. År 1922 företog han sin andra resa till
Amerika, denna gång för att på eget initiativ
plädera för Frankrikes rätt till skadestånd
och begära garantier för fredsfördragets
fullföljande. Han hälsades med entusiasm
men uppnådde inga praktiska resultat.

Hemkommen delade han sin tid mellan
författarskap, ensliga meditationer över de
franska politikernas uselhet samt täta och
långvariga besök i sitt kära Vendée, där han
gjorde långa vandringar, odlade rosor i sin
täppa och från sin stuga blickade ut över
Atlanten. De som besökte den gamle
tvär-viggen i hans kula ha vittnat om, att han

mer än någonsin excellerade i de bittra och
vresiga boutader, som ingått i otaliga
anekdoter och som långt mindre voro
åsiktsuttryck än lynnesutbrott, tillfälliga yttringar
av ett våldsamt, ursprungligt och in i det
sista otyglat temperament. Ett temperament,
en stor ensam, som trots smädelser och
förtal sökte rädda sitt folk halvt mot dess egen
vilja, var också vad han främst såg i
De-mosthenes, vilken han ägnade ett hänfört
äreminne (1926). Den historiska sanningens
nyanser fingo här stå tillbaka för huvudsyftet:
att ta upp den handske som kastats av tyska
skribenter — då de jämfört det wilhelminska
Tyskland med Filip II:s Macedonien — och
i Demosthenes’ dubbla strid mot grekisk
splittring och disciplin löshet samt
macedo-niskt barbari ge ett sidostycke till de egna
insatserna. Den kärlek till det gamla Hellas
och förtrogenhet med dess odling, som
Clemenceau insupit under talrika resor till
Grekland, var jämte skolningen i franska
sjuttonhundratalstraditioner och
anglosach-sisk empirism ett integrerande element i den
kultur han personifierade.

Ett slags encyklopedisk sammanfattning
av sin filosofi och sin livserfarenhet sökte
han åstadkomma med de två
tegelstensvolymerna Au soir de la pensée (I—II, 1927),
i och för sig ett vittnesbörd om
åttiosexåringens fantastiska vitalitet och
arbetsförmåga. Verket är i huvudsak en ny
bekännelse till den krassa naturalism han redan i
ungdomen gjort till sin, och som hans yngre
samtida sedan länge övervunnit. Hans
religionshat hade bara vuxit med åren, och de olika
trosföreställningarna och metafysiska
systemen framställas som led i de mänskliga
dårskapernas historia. I fråga om revolutionen
och demokratien har den desillusionering,
som går som en röd tråd genom Clemenceaus
långa och skiftesrika levnad, här fortskridit
till det absoluta stadiet. Att han ansåg sitt
liv förfelat, emedan han ägnat det åt arbete
för demokratiska idéer och institutioner,
framgår av yttranden till Martet och
Benjamin. Men han trodde lika litet på någon
annan styrelseform, därför att han till sist
radikalt misströstade om själva människan.

Vid den experimentella forskningen som
vår enda kunskapskälla och vårt enda
framtidshopp höll Clemenceau dock istadigt
fast, och hans bok om den store ljusmålaren
och impressionisten Claude Monet (1928)
är inte bara en vacker och initierad vän-

602

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0662.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free